Fredag =Bendag (Ett benpass som jag var sjukt osugen på men som blev total lycka)

Fredag = BENDAG! Vilket betyder att jag tränar ben. Här i veckan har jag precis köpt ett nytt gymkort på Elit Sports Club Värmdö.

Jag tränar och jobbar på Delta Gym i vasastan, men behöver ett gym som ligger närmre hem så att jag kan träna när jag inte jobbar i stan.

Gillar det här gymmet jättemycket. Bra maskiner, bra ytor, bra belysning och bra stämning. 

Inför många benpass så har jag ofta gått igenom 100 olika ursäkter för att slippa träna just dessa pass, idag var en sån dag. När jag kör ben så gör det ont, bra ont men ändå ont och det är jobbigt som attans. Jag vet att jag måste pressa mig till mitt yttersta och det är lika jobbigt att pressa sig själv dit som det är fantastiskt efteråt. Oftast så struntar jag i att kroppen börjar försöka berätta för mig att det är dags att ladda upp för ett benpass och jag brukar bara koppla på autopiloten och se till att träna det jag ska. Men idag så började jag att lyssna och hade många ursäkter att värja undan ifrån som ex:

-Städa hemma först

-Är du inte för trött för att träna ben

-Solen lyser, tänk vad skönt att bara sitta i solen med en kopp kaffe.

-Nu är det ett perfekt läge att läsa en bok.

-Skriv blogginlägg nu

-Rensa i garderoben

-Åk med grovsopor till återvinningen

-Skicka fakturor

-Uppdatera affärsplanen

-Leta fram några roliga och goda recept att skapa om

-m.m m.m…

Men det blir bara värre ju längre jag väntar när dessa känslor nästintill fullkomligt tar över min hjärna. Så jag sa till mig själv “Just Do It”

Strax därefter satt jag i bilen och var ungefär 100ggr på väg att vända hemmåt för jag bara ville inte träna ben helt enkelt.

Kom ändå fram och gick in på gymmet och till och med där ville jag vända om och gå hem. Men det var bara att börja köra igång. Ett uppvärmningsset i smithen för att hitta rätta känslan, men den uteblev även här. Tänkte en gång att nä, nu går jag bara hem. Men sen laddade jag på med vikter på stången och började ta i, kroppen kom igång och fylldes av både värme och kärlek. Lilla djävulen inom mig vaknade äntligen till. La upp fler viktplattor på stången och fortsatte. Satte på min speciella spellista som jag döpt till “legday” å nu så kom jag äntligen igång. Fylldes av energi.

Körde vidare och lyckades köra ett fantastiskt bra pass med tunga vikter, bra kontakt och bra flow med svett som flödade i mängder. Fullkomligt hög på både endorfiner och dopamin så ska jag nu nöjd med stela ben gå mot bilen och åka hem. Men… problemet är att detta gym har en trappa nedför, eller för att vara korrekt det är 2 trappor nedför från själva gymmet till entréplan.

Å att stå här på toppen av en trappa som är högre än självaste Mount Everest med blytunga ben med en känsla av att det är 2 stockar sprängfyllda med mjölksyra som kommer att vika helt under mig när jag böjer en millimeter mer än vad de klarar, får mig att drabbas av totalskräck. Jag står här ett bra tag och spelar upp ett scenario i mitt huvud hur benet viker sig redan på första trappsteget och jag slår en framlänges volt och rullar, eller nej jag studsar hårt nerför varenda trappsteg och blir liggandes i botten på trappan med brutna ben i precis hela kroppen, tanken slår mig att jag måste ringa Jocke och be honom hämta Charlie på dagis eftersom jag kommer att hamna på sjukhus.

Jag landar i verkligheten igen och tar tag i ledstången och långsamt försiktigt tar jag ett staplande kliv efter det andra nerför trappen.

När jag till sist står på sista trappsteget så gör jag i mitt inre ungefär 20 olika segergester. Jag ler och en personal på gymmet frågar vad jag ler åt. Då börjar jag skratta hysteriskt och benen skakar under mig. Jag svarar:

-Inser bara att jag kommer att göra precis den här trapproceduren varje fredag och att fyllas av denna segerkänsla får mig att bli alldeles lycklig.

Personalen ler och svarar:

-Bendag på fredag altså.

Är det inte fantastiskt vad träning gör med en?

Glad och hög på endorfiner åkte jag hem åt lite mat och bestämde mig sen för att ta en promenad längs med havet eftersom det ju ändå är så underbart väder. Åkte bort till Björkviks klippor och skulle börja gå men fastnade helt i att bara vara, satte mig ner och blickade ut mot havet. Att bara sitta stillsamt på klipporna och bara njuta och känna glädje i att vara i nuet. En förjäkla härlig känsla och jag inser att jag just nu har total balans och harmoni i mitt liv.