Tränat med bästa coachen – Maria Eriksson

Det finns vissa träningspass som är helt episka! Det är hela tiden dem man jagar när man tränar ha ha! Igår var ett sådant träningspass.

Jag blev tränad av min Coach, Maria Eriksson.

Jag stod på crosstrainern och värmde upp när hon glider in i gymmet med världens härligaste leende och hennes kropp var i toppform. Så fantastiskt snygg var/är hon och med ett hjärta av guld. Hon är så varm och glad och ger mig så oerhört mycket inspiration och motivation. Så glad att ha henne som Coach.

Vi skulle köra ett Axelpass, och hon frågade om jag var van att köra superset el ej.

-Ja det är klart sa jag. Och hon skrattade, men inte mina supersetts. Hon skrattade igen, så jag skrattade men ett nervöst skratt. För vad hade hon nu tänkt att göra med mig?

Vi gick bort till smithen och började köra militärpress som skulle supersettas med Axellyft åt sidan.

Jag tror jag körde på med 12 reps i smithen när hon började hjälpa till så att jag körde ytterligare 10 reps, sen snabbt på hantellyft åt sidan i minst 20 reps. Å sen på´t igen. Andra varvet vid hantellyft åt sidan, ungefär där dog jag. Jag tog helt slut, och den brännande känslan i axelns muskel var enorm.

-Kom igen, ta i, kör på, lite till, 2 till, 2 till, 2 till, å nu sista, 2 till.

Ja herregud hon bara fortsatte att mata på och jag typ skrek rakt ut av kämparanda. Jag ville få upp vikten till varje pris och ju mer jag kämpade desto mer fick jag köra på. Det tog aldrig slut. Men jag tog slut. Efter 5 set så skrattade hon och sa, ja så är det att köra riktiga supersetts. Nu kör vi militärpress med hantlar som supersettas med hantellyft rakt fram.

Vilken vikt brukar du kära på sa hon?

-14 el 12 sa jag. Ok då tar vi 10 or sa hon och skrattade.

Jag som redan i det här skedet typ såg stjärnor snurra, skrattade med och undrade hur jag skulle orka lyfta vikten. Men jag samlade mig, samlade kraft och laddade på. Men det gick inte, jag fick inte upp händerna, axlarna var slut, altså heeelt slut. När vi gått ned till en vikt på 6 kg så fick jag till sist upp dem. Helt galet, jag har aldrig varit så svag. Men heller aldrig så slutkörd i axlarna heller.

Vi matade på i 5 set och adrenalinet tog över och jag fylldes av endorfiner. LYCKA!

Ni vet känslan när enorfinerna kickar i efter att man varit snurrig, snudd på tunnelseende, och mjölksyran kokar i hela kroppen typ. När man har som mest adrenalin som pumpar i blodet och man bara är starkast och bäst i hela världen, när man frustar med näsan och svetten rinner från pannan. Då just då kommer endorfinkicken. MAGISKT! Denna känslan är just det som träningen handlar om. Att pressa sig så hårt, att pressa sig igenom det suddiga och mjölksyran, det är där bakom som endorfinerna finns. Det är då man mår som bäst.

Avlutade passet med axelflyes för baksidan samt marklyft.

Fantastiskt kul och nu jäklars är det bara att kötta på. Att fortsätta att pressa mig själv till att köra fler pass med denna intensitet.

Jag var så lycklig sen resten av dagen.

(Idag när jag skriver så har jag en nalkande träningsvärk från helvetet på gång, aj aj aj)