Målet är vägen mot målet, inte själva målet i sig!

Jag har flyttat in på gymmet 🙂

 

Tränar så extremt hårt och planerar hela mitt liv efter min träning. Är på gymmet varje dag, utöver det så går jag på promenader, joggar, kör tabata intervaller hemma.

 

Maten vägs och planeras ordentligt. Har koll på nästan varje litet gram jag stoppar i mig just nu. Jag för matdagbok och skriver noggrant upp alla gram jag stoppar i mig.

 

Min kropp har en bekvämlighetsvikt på 58 kg (jag är 155cm lång eller kort ha ha) denna vikt har jag haft sen mars förra året. Denna vikt hade jag också innan jag blev gravid. Har extremt svårt att gå både upp och ner härifrån.

Men klart kroppen har förändrats sen mars. Bl.a. har jag minskat 12-13 cm i midjan. Har byggt ganska bra med muskelvolym nu efter förlossningen (som var Jan 2013)

Så vikten är ju ganska så orelevant egentligen.

 

Det ska ändå bli roligt att väga och mäta i helgen efter 4 veckor på diet. Det är ingen extrem diet eller tävlingsdiet jag går på nu. En diet jag fått från coachen. Sen utifrån resultaten i helgen så kommer nya råd att gå efter.

Jag känner och ser att jag tajtar till mig, men siffror tar vi sen. Det är en lång väg kvar att gå ännu.

 

Så eftersom det är så långt kvar till målet (slutet av November ska jag vara i toppform och stå på scen) är det värt allt detta slit?

 

-Svar JA, just nu är det det. Jag älskar utmaningen, jag älskar att ha noll utrymme för spontanitet. Jag älskar att kontrollera och styra kroppen att nå bortom sin normala nivå. Jag älskar att utmana mig själv både fysiskt och psykiskt.

Målet är ju inte heller själva målet, utan målet är ju själva resan och vägen mot målet. Hur långt kan man pusha sig själv?!

 

Jag offrar mycket, fast egentligen offrar jag ju inget. Jag gör ju något som jag älskar. Jag gör något som jag själv har valt och prioriterat.

Vill man så hittar man vägen och även tiden