Familjen Gravid Okategorierat

3e barnet på väg och lyckan över detta är noll just nu

Har inte varit så aktiv här på bloggen på senaste, då jag haft mkt att fundera på. Tankar om framtid, tankar att brottas med som har dragit ned mig till en plats där jag inte trivs, en mörk plats. En plats som är obekant för mig. Det ligger inte i min karaktär att vara deppig och ha onda tankar men jag har varit där och känner att nu får det räcka, dags att ta mig upp igen. Jag delar därför detta med er så att jag kan skriva av mig och därmed få det ut mig så att det ligger bakom mig. Here we go…

Gravid med 3e barnet

Anledningen är att jag är gravid för 3e gången och detta är ju något som ska upplevas positivt och glädjande. Misstolka mig inte det är helt fantastiskt med graviditeter och absolut det finaste och mest värdefulla man kan få i sitt liv. MEN min känsla varken är eller har varit sån. Jag har fullständigt deppat ihop över detta. Varför? Ja varför inte?-Nej men det var ju som ni säkert förstår av dessa känslor inte direkt en planerad graviditet utan vi var ju klara med barn i vårt liv…(trodde vi…)

När jag i somras började känna att brösten började ömma och även svälla så fattade jag vad som var på gång men jag valde att förneka allt. Åkte till Spanien 1 vecka med familjen och levde i total förnekelse och väntade på att kroppen skulle ta hand om detta själv. Fick lite smått panik av att Jocke skulle upptäcka mina mer fylliga bröst och började skapa bra argument för att kunna neka på en ev fråga om när jag ska ha min mens eller liknande. Jag berättar till sist för Jocke att “Jag tror att jag skulle haft min mens för ett tag sen” Han svarar då bara att då får du göra ett test. Vilket jag vägrade. Ville liksom inte veta. Så jag väntade ytterligare 1 vecka och hoppades ännu mer att kroppen skulle ta hand om det själv. Testet gjordes och visade såklart positivt, jag bröt fullständigt ihop. Grät och fick panik. Jocke sa att vi kan ju ta bort det. Men det har aldrig funnits en tanke på att ta bort det. Vi har alla förutsättningar till att ta hand om ett till barn så det tas inte bort. Sen har jag ju önskat mer än allt annat att det ska försvinna av sig själv. Vi har varit på 2 ultraljud och varje gång har de sagt “Titta här är ett pickande litet hjärta” mitt svar har båda gånger varit en tung djup suck.

De här känslorna är otroligt jobbiga både att uppleva och hantera. Jag vet att jag borde bli glad men jag har på riktigt bara blivit besviken och ledsen. Jag har inga problem med själva barndelen utan mitt problem ligger i själva graviditeten. Jag är för egoistisk och gillar mig själv för mycket för att känna glädjen i att förstöra min kropp för någon annans skull. Jag ogillar det faktum att jag blir tjock, otymplig, får ont, blir trött, blir lat och slapp. Att jag ska behöva anpassa mitt liv efter en växande liten människa inuti min kropp. Räds av upplevelsen att inte kunna kliva upp som jag vill ur sängen, att inte ha de kläder jag vill, allt kliande i huden när huden expanderar, att inte kunna ta på sig skorna, att inte kunna plocka upp något snabbt från marken och av all den extrema trötthet och rastlöshet som kommer. Blääää! Jag har alltid ogillat att vara gravid. Har nog aldrig upplevt de här idylliska och fantastiska känslorna om att jag njuter av att ha ett liv växande inom mig.

Dessutom så kommer jag att fylla 40 år innan det här lilla pyret kommer till världen. Å min egna plan var ju att jag skulle vara i toppform på min 40 års dag men nu kommer jag vara som en jäkla orörlig flodhäst!

Jag har varit så arg, frustrerad å ledsen över detta. Det har varit så illa att Jocke bett mig söka hjälp då han anser att jag behöver prata med någon. Å hur är det ens möjligt att jag har dessa känslor över något så fantastiskt?

Förstår att många undrar över detta å tro mig jag undrar själv vad det är för fel på mig. Å här har jag helt gått både vilse och ner mig och tänker så många onda tankar att jag blir rädd för mig själv.

Längtan efter barn

Jag förstår att det finns människor som kämpar hårt för att få barn å så har jag mage att känna så här. Men grejen är den att jag har också befunnit mig där i den längtan att få barn. Vi fick vårt 1a barn Melvin för 15 1/2 år sen och ville gärna ha ett syskon men det tog oss 11 år tills det syskonet kom. Vi har gått igenom utredningar, inseminationen, akupunktur, feng-shui m.m Men inget hjälpte och det fanns heller inga fel. En lång och kämpig kamp som till och med resulterade i en skilsmässa (som vi i och för sig ledsnade på och hittade tillbaka till varandra efter ett halvår) Men den lyckan som kom när jag väl sen blev gravid för 2a gången är obeskrivlig. Så jag vet hur det är att längta efter ett barn. Vilket gör det här ännu mer jobbigt. Jag önskar så att jag skulle känna känslor som “Om vi fått denna unika fantastiska gåva så ska vi glädjas och vara tacksamma över denna gåva”… bla bla bla. Men så känner jag inte. Jag vet att detta är totalt tabu att prata om sånna här känslor och att ens ha dem borde vara straffbart. Men det är mina känslor och jag måste få dem ur mig. Tänker att det kanske finns någon till som kanske befinner sig i denna känslostorm? (Förmodligen inte ha ha)

Men så vet jag ju vilka känslor som kommer komma sen när väl barnet är fött där i mars. Den totala blixtförälskelsen som fullständigt bara griper tag i en och man fullständigt svämmar över av lycka och stolthet. Den enorma kärlek som är så stark så den gör ont i bröstet. Alla de underbara år framöver av att vara mamma till ett 3e barn. Kommer bli magiskt det kommer det verkligen. Men nu fram till mars så får jag kämpa med att hålla skrattet vid liv. Jag har ju några månader på mig att “komma in i rätt känsloläge” så det är inget jag oroar mig för. Men just nu under graviditeten så trivs jag inte.

Har du känt samma tankar? Hur kom du ur dem? Skriv gärna en kommentar eller maila mig på mille@strongliving.se

Tack för att du läste!

Gravid nu i v 17 och magen växer.


Du kanske också gillar

2 Kommentarer

  • Svara
    Katarina
    18 oktober, 2017 at 09:28

    Jag förstår dig precis, och nej du är inte ensam., bara det att man inte får säga så om att vara gravid. Vilket jag tycker är helt fel, ska man inte få erkänna sina tankar utan låtsas var glad för att andra tycker det? Det är alltid fel att tänka så när det gäller alla känslor. Jga kände så och det var mitt första barn, du vet ju att du kommer känna annorlunda när barnet är fött, och det kan ju hjälpa dig igenom dessa månader.
    SJälv försökte jag verkligen att fokusera på att jag faktiskt kunde göra allt som vanligt, visst med lite större kropp. Man kan gå på gymmet, man kan vara ute och springa, man kan simma, man kan fika, man kan gå på restaurang. Se till att du gör roliga saker fram tills det är dags. Kanske fokusera på att renovera ett rum eller gör något projekt med dina barn?! Fokusera på allt anant än vad som händer i magen.

    • Mille Jagenus
      Svara
      Mille Jagenus
      24 oktober, 2017 at 08:55

      TACK Katarina! Å vad skönt att jag inte är ensam. Jag har nu bestämt mig för att gilla läget och inte ställa så höga krav på att känna lycka. Lyckan kommer så småningom. Jag fokuserar varje dag på att göra det bästa möjliga och att ta vara på tiden jag har nu med mina 2 barn. Antar att jag får fullt fokus på det 3e barnet sen, ha ha! Idag är jag hemma med lilla tjejen och vi ska bara mysa, ta en promenad och leka.

    Lämna en kommentar