.recentcomments a{display:inline !important;padding:0 !important;margin:0 !important;}
Mille
Hälsa & Fitness
Okategorierat

Lionels födelse

Tänk att något som totalt skrämde livet ur mig för 9 månader sedan visade sig vara det mest självklara och skapa en total lycka och känsla av att vara komplett. Graviditeten tuffade på med hög energi, stor ork och inga komplikationer alls. Jobbade och tränade hela vägen fram.

Måndag den 26e mars hade vi planerat kejsarsnitt (eftersom jag fått akutsnitt med båda de andra barnen. Två kejsarsnitt och man har inget annat val än ett planerat snitt.)

Vi hade 1a tiden där på morgonen och skulle infinna oss på förlossningen kl 07:10.

Vi är ju som vi är och parkerade bilen först kl 07:13 en bit ifrån förlossningen. Så vi blev tvungna till att springa typ allt vad vi kunde. Jag sprang med en megastormage och drog pt mig en hel del blickar från de vi mötte där på morgonkvisten utanför SÖS. Vi sprang hela vägen fram in på förlossningen och slog upp dörren till avdelningen kl 07:22 med andan i halsen. En sköterska stod där och stirrade argt på oss och sa “aj aj” Men så typiskt oss att komma försent till förlossningen. Vi bad om ursäkt och blev tyst visade in till ett rum. “Här ska ni byta om” sa sköterskan. Hon la fram kläder till oss och sa att varva ner lite nu, om 5 min kommer jag och tar ditt blodtryck.

Nu gick allt undan. Sköterskan tog blodtryck, satte en infart i ena handen och berättade vad som skulle ske.

Hon sa igen “att vila lite nu”, om 5 min så ska ni infinna er i rummet mittemot för att påbörja operationen.

Vi var så spralliga, typ nervösa eller förväntansfulla och kunde absolut inte ta det lugnt. Det stod ett skrivbord med en dator på där i rummet och vi började leka Doktor och patient istället och garvade asmycket.

Skrattandes gick vi sedan in i operationsrummet kl 07:50

Bedövad och klar med diverse olika uppkopplingar. Fortfarande ligger jag och garvar åt vår Doktorslek.

Kl 08:10 börjar de sakta skära sig in i min kropp, de tar varsamt lager för lager. Jag ligger och funderar på vad som ska hända när de kommer ner till fosterhinnan i och med att allt vatten är där. Kommer det bli vattenbad här på operationsbordet? Då säger en sköterska precis som att hon läser mina tankar:

-Snart kommer ni höra en sug som drar igång och då är de inne i livmodern. Sen tar de fosterhinnan och sugen suger då upp allt vatten och sen hoppas vi höra ett skrik.

Å i samma sekund drar sugen igång och 2 sekunder senare hörs ett barnskrik!

-Grattis säger alla, han är jättefin!

Sen ligger det ett alldeles nyfött barn på mitt bröst.

Precis då visste jag att mitt liv först där och då blivit alldeles perfekt och fulländat. Han var perfekt på alla sätt och vis, en kopia på sin storebror och även sin storasyster då hon också var en kopia på sin storebror.

Lionel föddes kl 8:34 var 47 cm lång och vägde 2780g.

Han låg på mitt bröst medans de sydde ihop mig och strax efter kl 9 så kördes vi vidare in på uppvaket. Där lämnades vi ensamma. Jocke var tvungen att behålla sin vackra huvudbonad på sig. Vi garvade och började leka doktor igen och skrattade högljutt, så högt att sköterskorna kom och bad oss vara tyst då det låg människor på uppvaknad efter operation och de behövde lugn och ro.

Ni ser tejpbitarna på Dr Joakims bröst va? Det är för att han har för stor tröja på sig så han snodde lite tejp från ett skrivbord. Sånt man kan göra när msn är doktor och bestämmer.

När man ligger på uppvaket så ska man kunna röra på tårna, lyfta knäna och även känna att man får tillbaka känseln innan man körs vidare till BB. Personalen på uppvaket var så less på vårt garv och flabb så de tyckte att det räckte gott att jag kunde röra på tårna innan de körde iväg oss till BB. Här landade vi vid 11-tiden.

Vi gosade lite med vår perfekta bebis och väntade på att Charlie skulle komma med mormor kl 15 för att hälsa på sin lillebror.

Stoltare syster får man leta efter!

Kl 16, när Charlie och mormor lämnat BB så bestämde jag mig för att sätta mig upp och det gick ju alldeles strålande. Bestämde mig då för att ställa mig upp och gå en sväng. Å även det gick bra. Ingen smärta alls. Jag kände ju men hade absolut inte ont. Tydligen väldigt snabbt att kunna stå på benen 7 timmar efter operation. Så får tacka min superkropp för att den samarbetar så bra med mig.

Jag var dock tvungen att ha kvar katetern till morgonen efter. Först måste de se att mina värden håller sig stabila över natten. Så jag gick på tur med min kisspåse i handen.

Under natten så kom en sköterska in varannan timme för att dels mäta mitt blodtryck men även massera min livmoder, så att den drar ihop sig. Jag har Lionel på bröstet hela natten. Sköterskan ser detta och ser även en snarkande pappa sova sig igenom hela natten. Jag säger att han är trött och sliten efter kejsarsnittet. (Ett skämt som inte gick hem) Hon säger gång på gång att jag får väcka pappan så att han får hjälpa till. Hon menar på att jag behöver sova. När hon till sist kommer in kl 6 på morgonen så säger hon:

-Du ser jättetrött ut och ditt blodtryck är lite väl lågt, du behöver verkligen vila så väck pappan nu så han får hjälpa till!

Ha ha, ja men att väcka honom är som att väcka en Björn ur sitt vinteride, så jag har liksom gett upp och kör nätterna själv. Det både spar mest kraft och går snabbare för mig.

Eftersom alla värden var bra och allt med Lionel bara går på rutin, vi kan liksom det här nu när vi har vårt 3e barn. Så vi lämnas liksom själva helt det senaste dygnet med en vänlig “Ring om det är nåt

Vi blev ganska så uttråkade och hittade en rullstol i korridoren. Vi la Lionel i plastbaljan inne på rummet och gick ut i korridoren (ja helt oansvarigt lämnar vi bebis själv några sekunder) för att återigen leka doktor och patient.

Gissa om samma sura sköterska kommer just då och stirrar argt på oss. Vi springer asgarvandes in på rummet och gosar med vår perfekta bebis igen. Hoppas att hon ska komma in just då och se vår totala lycka och att vi faktiskt är bra människor.

På kvällen var det fotboll på TV. Så vi gick ut till TV-rummet för att titta på Sverige-Rumänien. Jocke satt med Lionel i knät och tittade. Jag var rastlös och gick promenad i korridorerna. Ledsnade till sist och tog med Lionel till rummet. Jocke satt då kvar själv med en kopp kaffe och fötterna på bordet och kollade på matchen. Å gissa vad…. samma argsinta sköterska kommer precis då och frågar Jocke var frugan är?

Jooora satteee….. Sen var vi jäkligt snabba med att lämna BB direkt på morgonen. Tror att det sitter varningslappar uppe om att vi aldrig ska välkomnas in till BB igen.

Är man rutinerad så har man tid för lek.

Vi alla mår bra och har mått bra hela tiden. Vi är glada, lyckliga och förälskade i vår nya familjemedlem.

Kanske det finaste ögonblicket av alla jag någonsin har upplevt är när alla mina 3 barn ses för första gången och storebror Melvin har honom i sitt knä. Mitt hjärta brister av både kärlek och stolthet!

Tänk att jag och Jocke har skapat alla dessa barn tillsammans.

Annons

Lämna en kommentar