Löpning- kan jag så kan ALLA

Jag har ganska nyligen börjat springa mycket. Från ingenstans och från ingenting till typ 3 mil per vecka. Jag får mycket frågor om hur jag springer, hur jag blivit så snabb, hur jag orkar springa så långt, hur jag gör, vilket program jag kör, hur många intervaller osv osv. Här är min historia.

Jag har alltid ogillat att springa. Jag har liksom aldrig fattat grejen. Många har sagt att det är så härligt, så avkopplande….. Äääää vadå avkopplande??? Själv springer jag som en klumpig elefant med korta tunga hårda steg som slår ner i marken så det bildas vibrationer i marken under mig. Andningen ska vi inte prata om den har varit så tung och ansträngande att jag mest frustat som en brunstig ko eller nåt. Med tungan hängandes utanför munnen har jag ändå gett mig fan på att fortsätta att springa och då har jag vart tvungen att pusha mig själv ordentligt. Dvs jag pratar till mig själv medans jag springer (ja det låter utåt, jag springer ju alltid själv i skogen. Så ingen hör mig)

-Kom igen Mille du klarar det, sen har jag svarat mig själv genom att frusta tillbaka “Fy fan” “jag dör” Fortsatt peppat: -Kom igen bara bort till lyktstolpen, till bänken, till backen, upp för backen, fram till skylten, lite till, det är enkelt, du klarar det, kom igen osv osv.

Den här dialogen med mig själv har jag liksom alltid haft och den har alltid tärt på mig. Så jag skulle nog säga att jag inte har orkat löpningen just rent mentalt snarare än fysiskt. Jag har med livet som insats och på gränsen till döden lyckats ta mig igenom några enstaka rundor på 5 km. Eftersom löpningen alltid varit så jobbig så har jag aldrig fått in en kontinuitet i den eller ej heller prioriterat att bli bättre i den.

MEN nu idag springer jag liksom 2 mil utan några större problem. Eller ja klart att det är jobbigt men det knäcker mig inte. Å ja det är till och med lite avkopplande att springa. Jag kan springa 2 mil utan större ansträngning och andas i ett lugnt behagligt tempo. Jag har även sprungit 1 mil på 48 min. Så vad hände?

Träningshistorian om 1a halvåret 2017

Om vi börjar så här, jag har ju i många år tränat tung styrketräning och tävlat i Body Fitness. Vilket har gett mig mycket muskler men även en otroligt stel och orörlig kropp som började sluta fungera i det vardagliga livet. Jag fick ont, kunde inte röra mig fullt ut och kunde inte använda mina muskler till någonting annat än att lyfta tunga vikter. Jag var liksom inte råstark och hade problem att lyfta möbler och liknande. Varför? För jag har bara tränat på ett och samma sätt och då fick jag noll funktionalitet i kroppen. Detta blev glasklart för mig i december förra året (2016) så jag bestämde mig för att ändra på det. Jag började träna crossfit, 3D-Träning, yoga, rörlighetsträning och kampsport. Allt för att få en både rörligare, starkare och smidigare kropp. Å vilka framgångar detta har gett mig. Folk frågar mig om jag gått ner i vikt, om jag ska tävla igen då jag kommit i bättre form. Sanningen är att jag inte gått ner ett endast gram. Samma vikt på vågen men en helt annan kroppssammansättning. Jag byggde en mer atletisk kropp som är både starkare, rörligare, uthålligare och framförallt mer funktionell i vardagen.

Jag kände mig i våras stark inifrån och ut, jag kunde röra mig, jag hade ett fantastiskt flow i träningen och då bestämde jag mig en dag för att bara springa 1 mil. Jag sa till Jocke att nu springer jag 1 mil bort sen ringer jag å då får du komma och hämta mig. Denna dag var den 6e maj och jag sprang då 1 mil på 50 min. Kroppen kändes bra och inte sliten, så jag bestämde att jag skulle springa 1 mil varje vecka tills det inte kändes bra längre. Detta körde jag på vecka för vecka och den 6 juni så var det ett lokalt springlopp här på Ingarö, paradisloppet. Jag ställde upp i mitt livs först springlopp och sprang 1 mil och lyckades komma på en 4e plats. Här började jag känna mig oslagbar. Jag kände att jag var ganska duktig på att springa och tänkte att jag skulle testa att springa både längre och snabbare. Fram tills den 6e juni så bara sprang jag utan plan eller prestationskrav. Det varven vinst bara att lyckas springa 1 mil utan att dö. Jag sprang veckan efter 1,5 mil och då knäckte jag milen på 48 min och sen fortsatte jag bara 5 km till. Här fick jag hybris och fick för mig att börja sätta upp en plan att springa efter och då måste jag ha ett mål. Så jag har bestämmt mig för att springa lidingöloppet på 3 mil. 

Träningsupplägget:

Jag kommer inte att springa mer än 2 mil då det är fruktansvärt tråkigt att vara ute och springa i 2 timmar. Att springa nu när det är varmt skaver även på lår och armar, vilket är fruktansvärt smärtsamt att springa med. (Kanske har att göra med att jag inte ver de perfekta kläderna ännu. Linne å korta shorts är inte rätt iallafall). 

Oftast så springer jag 3 ggr per vecka och då i etapper fördelat på 8 km, 8 km och 14-16 km. Varannan vecka springer jag 2 mil istället för 14-16 km. Jag ska nu även byta bort en 8 km runda till en intervallträning i backe/trappa.

Innan mitt långpass så brukar jag köra lite rörlighetsträning ex i form av yoga i ca 15 min för att förbereda kroppen för rörelse och skapa rörlighet i lederna. 

Jag tillåter inga negativa tankar utan  visualiserar löpningen som en härlig upplevelse och medans jag springer så fokuserar jag på naturen, musiken eller ljudboken. Jag har slutat att peppa mig själv, jag har slutat att fokusera på hur jobbigt det är. Jag springer med en känsla av lätthet och tackar mig själv varje gång att jag har möjligheten att springa i en så vacker natur. Jag ser till att ladda löpningen med positiva känslor både innan, under och efter passet. Jag är helt hundra på att det är just på grund av att jag lyckats kontrollera mina tankar och därmed känslor som gör att jag kan springa så som jag gör idag med lätthet. Plus att jag har en riktigt bra grundstryka och muskelvolym som jag har lärt mig att använda på ett bättre sätt än när jag endast gymmade. Tidigare så hade jag själv laddat löpningsträning med negativa tankar och känslor så inte konstigt att det var överjävligt att springa då. Den 6e maj då jag bestämde mig för att springa milen så hade jag en positiv känsla i kroppen och jag bara bestämde mig utan att tänka efter. Som sagt jag hade ett himla bra flow i träningen då så tankar och känslor var positiva.

Allt sitter i huvudet, du styr allt med dina tankar och därmed även dina känslor. Tro på dig själv, trappa upp träningen eller öka farten successivt och fokusera på bra tankar så ska du se att du når framgång. Skapa ett mål och sätt en träningsplan efter målet sen är det bara att köra.

Jag menar verkligen att om jag kan så kan alla! Vi alla startar någonstans.

Happy Run!