Lyckan i att göra ingenting men ändå allting

Att vara själv tillsammans med mina barn i Marbella är en helt ny erfarenhet och även lite skrämmande och utmanande på samma sätt.

Jag är en egoistisk människa som alltid ser till att få mina behov uppfyllda främst. Mina behov är träning och mat som är bra för min kropp. Eller jag formulerar om, jag är mån om att jag själv mår bra först innan jag kan glädja andra. Jag vill inte kalla det egoistisk.

Min son vill egentligen bara äta mat som inte är bra för kroppen, dvs skräpmat och socker. Han äter allt som jag inte vill att han ska äta och har någon slags förbi för grönsaker. Eftersom jag vägrar att gå på snabbmatsrestauranger så har han istället köpt chicken nuggets och pommes frites som han har fått mig att tillaga och serverat honom 2 gånger varje dag.

Min dotter som har varit duktig på att äta all sorts mat och alla grönsaker har nu börjat utveckla samma slags fobi för grönsaker som sin bror. Men hon äter gärna kyckling och ris, hennes favoritmat är kyckling och ris utan sås bara plain.

Så ett stort dilema vi har är just kring måltiderna som skall ätas på restaurang. Det är omöjligt att komma överens om vilken restaurang vi ska gå på. Jag och Melvin (sonen) blir ofta osams just när vi står inför val av restaurang. Det finns inte många ställen som kombinerar hälsomat med näringsfattig snabbmat (nej en sallad på McD är absolut INTE ett alternativ)

Normalt så brukar min man tillika barnens kloka far alltid ledsna på vårt tjafs om val av restaurang och bara säga att “nu går vi in här och passar det inte så kan ni vara utan mat”. Sura går vi alla in på den valda restaurangen och bara försöker att hitta det bästa av de sämsta alternativen att äta och det gäller oss båda. Men nu är han ju inte här och kan välja eller medla mellan oss så jag har tagit det kloka beslutet att all mat äts hemma, då kan alla få den mat de vill ha och alla blir glada och nöjda och vi undviker tjafs och bråk.

So far allt bra. MEN det är ju bara jag här som lagar mat, som serverar mat, som diskar, som städar, som blåser på dotterns varma mat, som lagar 3 olika rätter 2 ggr per dag. Det tar sin tid och egentligen blir jag sjukt frustrerad och förbannad över detta, men jag väljer mina tankar och vill ha en tid nu med mina barn som är en fin och härlig tid.

Samma sak är jag själv och skall hitta på roliga aktiviteter att göra för mina barn. Att hitta en aktivitet som både en 3 åring och en 14 åring gillar är svårt. Men det beror på hur man tänker och agerar. Jag får helt enkelt se till att få dem båda nöjda och glada. Så jag lägger allt mitt ego tänk åt sidan och tänker att vi inte ska göra det som jag vill utan att vi bara ska göra det som barnen vill. Ja ok, jag tränar och går morgonpromenader eftersom det är mina behov och jag nöjer mig fin fint med det. Jag väljer att se alla förslag som positiva och se möjligheten i att släppa kontrollen lite. Normalt när vi reser så är det jag som styr vad vi ska göra samt även hur och när. Jag försöker att se till allas behov men prioriterar främst mina viljor, dvs om jag vill se utsikten från ett berg så kommer vi att klättra upp på det där berget för att se utsikten. Det vill jag nu också men inte mina barn, så då gör vi inte det helt enkelt.

 

Ok så vad har vi då gjort?

-Ja inte vart på stranden till exempel, vi gick ner till stranden i 5 min sen ville de hem men jag tvingade dem att stanna i alla fall 30 min. Men vi har badat i poolen mycket, spelat en massa påhittade spel i poolen, vattnat blommorna tillsammans varje kväll, varit i olika lekparker, spelat fotboll, gjort tokiga utmaningar, kört vilse, gått promenader, ätit glass, lekt med Charlies dockor, berättat sagor, dansat, sjungit, sjunger och dansar högt i bilen, skämmer ut Melvin, vi har hängt i stan och gått runt i affärer, klantat oss, skrattat och egentligen mest bara varit och umgåtts, pratat mycket. Vi har hängt i en trampolinpark som var typ det roligaste på länge. Att bara studsa runt på en massa trampoliner och skratta hejdlöst i 1 timme tillsammans med mina barn och även en massa andra barn och inte en enda vuxen var inne och studsade, utan alla satt där i det tråkiga cafeet och drack odrickbart kaffe och stirrade surt ner i sina mobiler.

Då slog det mig, att  det är viktigt för mig att lära mina barn både lycka och tacksamhet. Jag vill att de ska vara lyckliga i sinnet och inte bara för en massa fina saker, jag vill att de ska vara tacksamma för det lilla de har stället för en massa fina saker. Jag vill att de ska upptäcka livet och världen på ett positivt sätt, att de ska se, känna och glädjas åt det de har istället för att sörja det de inte har. Så att vara där i trampolinparken delaktig med mina barn och skratta tillsammans med dem gjorde att jag kände att vi alla var här och nu. Det fanns inga bekymmer, eller tankar på vad vi ska äta eller vad vi ska göra härnäst. Vi kände lycka och hade roligt tillsammans.

Jag kunde ha släppt in barnen själva, men hur kul skulle då Melvin ha som skulle ha fått agera barnvakt åt Charlie? Å hur roligt skulle Charlie ha som hade fått stå och titta på när Melvin hoppade som han ville. Å hur kul skulle jag haft det genom att sitta där och bara tänka att när är de klara?

Vi alla 3 hoppade, skrattade, ramlade, jagade, svettades och hade en magisk timme.

Trötta och nöjda gick vi ut därifrån satte oss i bilen, och jag frågade?

-Vart åker vi nu?

-Till stan (Puerto Banos) fick jag till svar och visst åkte vi till stan. I stan så gick vi omkring och tittade på alla lyxbilar som finns här, vi åt glass, vi gick och pratade, tittade och faktiskt åt vi på en restaurang helt utan att bli osams. Indisk, det funkar för oss alla!

Vi var alla lyckliga, glada och fullt närvarande.

 

Mycket av tiden här skulle kunna ha varit sjuhelvetes jobbiga. Om jag valt att lyssna på de tankar om hur jobbigt det är att bli ensam med barnen och bli alldeles förkrossad när det visade sig att Jocke inte skulle kunna åka ner och vara här med oss. Tanken skrämmer livet ur mig. Om jag tillåtit tankar som att själv serva barnen, att drabbas av panik vid upptäckten av att inga flyg finns att boka hem, att drabbas av panik när bilen går sönder på motorvägen, att bli irriterad över barnens tjat om glass, att bli sur över deras småtjafs om vilken TV kanal de ska samsas kring, att bli irriterad över Charlies hela tiden begär om min uppmärksamhet. Men jag väljer mina tankar, jag väljer att vara lycklig och tacksam över att få all denna tid tillsammans med mina barn. Jag andas och bara är, tar stunden för vad den är och är här och nu.

Å vet ni?

Det är en helt underbar magisk tid. Jag inser att jag nog aldrig kommer att få möjligheten att vara själv med båda mina barn på semester igen. Så jag bara är så otroligt tacksam för den tiden som vi får här och hoppas att barnen kommer att minnas denna resa sen i livet, och kanske när de själva har barn minnas tillbaka och känna att vad bra man kan ha det av att bara vara och inte göra något speciellt men samtidigt göra allting!

 

Jag vill inte lyfta mig själv som en superhjälte här om någon har tolkat orden på det sättet, utan det jag vill uppnå är helt enkelt att bara få dig att finna glädjen i att bara vara och njuta av tiden här och nu! 

DU VÄLJER DINA TANKAR, DINA TANKAR STYR DINA KÄNSLOR, känn på de orden ett tag 😊

 KÄRLEK LYCKA TACKSAMHET!