Jag har så mycket tankar och känslor, så mycket som försiggår i det mentala just nu.
Det går upp och ner likt en svängig och brant berg och dalbana i rasande blixtfart. Ena stunden är allt toppen för att i nästa stund så kan allt bara falla.
Det har varit en enormt lång resa det här, en satsning som har tagit sin tid och krävt sitt engagemang. Å nu när det är så nära att nå ett delmål…
(-Japp du läste rätt, tävlingarna är bara delmål, inte har jag väl satt stopp där inte. Jag har nya planer och kommer fortsätta att tävla framåt.)
… Så kommer det så mycket nytt in i bilden. Mycket mentalt!
Jag drabbas av tävlingsnerver titt som tätt. Bla så får jag mycket känslor som att jag inte räcker till, att jag är för fet, att jag inte kommer att vara så hård i kroppen som jag har sett framför mig, att poseringen inte sitter (det gör den inte än heller), att folk kommer att skratta åt mig när jag står på scen, hur kan jag ens ha trott att jag ska greja det, att jag bara inte pallar längre, att det inte är värt det för vad är resultatet? Så jäkla mycket som jag sliter och så lite som det syns.
Ibland så brister allt och häromdagen så fick jag total panik och brast ut i gråt. Återigen sa jag att det räcker nu, jag pallar inte, jag ger upp. Å Där precis där och då så bestämde jag mig för att jag slog i botten. Vilket är bra att göra för då kan man bara jobba sig uppåt. Jag deppade ett litet tag men bestämde mig för att vända det här nu, att inte drabbas av mer nedgångar och att inte tillåta mig själv att känna så här något mer.
Jag hade ett fantastiskt samtal med min Coach som snabbt fick in mig på rätt spår. Hon sa:
-Bli vän med dina känslor, låt dem komma men skräms inte av dem, du kan inte styra över dem. De kommer sådana här känslor mer och mer nu på slutet av dieten. Bli vän med känslorna och acceptera dem!
Så jag gick tillbaka till känslorna jag hade i Januari när jag påbörjade min tävlingssatsning ordentligt. Hur kände jag då, vad ville jag vad trodde jag m.m
Jag trodde ALDRIG att det skulle vara så tufft som det har varit. Det tuffa för mig kom först nu för några veckor sedan när tävlingsnerverna kom in i bilden, när vinnarskallen i mig tog plats.
Jag gör inte det här för att vinna, jag gör inte det här för att hamna på en viss placering. Det är resan som är målet. Men det är svårt att hålla kvar samma mentala fokus “att jag gör det för min egen skull, att resan är målet” När jag har en liten vinnardjävul i mig som hela tiden tar mer plats och ropar “hårdare Mille, satsa mera, du måste vinna det här”
Folk runtomkring har svårt att förstå just den här biten. Många fråga hur ligger du till, vad är dina chanser, du kommer väl till pallen, du är ju en vinnarskalle m.m
MEN vad jag verkligen har gillat med den här satsningen är att jag har kunnat bara köra på och fokusera på mig själv helt utan krav på prestation. Att bara gå in där på gymmet och bli ett med vikterna och känslan som infinner sig i kroppen av att få kontakt med musklerna. Att bara få vara där och nu. Att styra maten så pass att hela kroppen förändrar sitt utseende, att se denna förvandling och att få känna den, det är helt magiskt.
Jag har hela tiden från början sagt att mitt mål är att ta mig igenom uppbyggnaden, dieten och till sist stå där innan jag entrar scenen och känna känslan av att “jag har gett allt, jag har verkligen gjort det bästa jag kan och nu visar jag upp det jag har slitit så hårt för” (För att sen nästa tävling komma tillbaka i ännu bättre form, mo ha ha ha) Det har varit mitt mål från början och det är det fortfarande. Mitt mål är inte att vinna! (Klart att det är najs om jag vinner, men jag gör det inte för att vinna, STOR skillnad, STOR skillnad)
Så nu har jag i ett par dagar blivit vän med mina känslor.
Jag är nöjd med hur min kropp ser ut, Asså Herregud… jag födde ju barn för 1 år och 10 månader sedan. Hur många har gjort denna formtoppning så snabbt efter en graviditet? STOLTHET!
Jag känner att jag mått bra hela vägen och att jag faktiskt inte lider så mycket av hunger eller värk i kroppen. Jag är FRISK OCH HEL!
Jag har hittat en bra känsla i den här livsstilen och kommer att fortsätta med tävlingar framåt. Jag mår bra av att träna mot ett mål, jag mår bra i känslan av att forma och förbättra både hur min kropp ser ut och förbättra dess funktion, JAG HAR HITTAT MIG SJÄLV!
Jag gick in i det här med inställningen att om min familj tycker att det blir för jobbigt och om Jocke skulle be mig lägga av så skulle jag göra det omedelbums, och det vet han (kanske därför han inte gör det för klart att han tycker att det är överjävligt, ha ha) HITTAT BALANSEN!
Jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det, att jag kommer att ha besegrat så mycket längs vägen både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig NÖJD med det, JAG ÄR NÖJD MED MIN PRESTATION!
Jag har hittat en känsla av tacksamhet för att jag har fått och får vara med om detta, en tacksamhet för att många finns där och stöttar mig, en tacksamhet för att jag har världens bästaste finaste familj som står ut med mig, en TACKSAMHET för så otroligt mycket!
Jag har blivit vän med känslan av att jag faktiskt har åstadkommit något fantastisk, att jag har transformerat min kropp och INSPIRERAT många längs vägen.
JAG ÄR GRYM, jag kommer att gå upp på scen inte bara 1 gång utan 2 gånger och stråla av lycka. Där och då kommer jag njuta av att jag får vara stolt över min prestation.
Där och då når jag mitt mål. MAGISKT!
17 resp 24 dagar kvar!!!!!
En liten sneakpeak på formen och bikinin. Bara en sån sak att känna stolthet över den här bilden att se på sig själv och vara nöjd. Ni får inte se den i färg då jag håller det hemligt tills tävlingsdagen.
