Löpning på stranden

Idag var det gympa som första lektion i skolan. Då samlas de direkt på stranden (de badar inte) Jag tog med killarna på en promenad på stranden bort till skolan. Vi skrattade åt att det var lite annorlunda att deras skolväg är längs med en strand. Vi pratade också om att de säkert för alltid kommer att minnas denna skolväg, även när de är 100 år gamla.

Jag tänkte att det var passande att ta en joggingrunda efter att jag släppt av killarna.
Herreguuuuu, vilken nära döden upplevelse!
Då vi inte hade något vatten kvar imorse så hade jag ju inte druckit något vatten. Att ge sig ut på en 5 km runda i 40 graders stekande sol utan vatten i kroppen????
-Ja jag har visst en övertro på min träningsförmåga. 3 km pallade jag, sen började jag att se suddigt och fick världens huvudvärk, benen skakade och blev stumma som tusan. Jag upprepade för mig själv “låt musiken ta dig fram”
TROLIGT! Jag hatar verkligen att springa, jag är värdelös på att peppa mig själv. När det tar emot då ger jag upp helt enkelt. (Nja inte riktigt, det tog emot redan när jag drog på mig skorna, så 3 km lyckades jag peppa mig vidare.)
Jag fick gå/springa de sista 2 km, men trodde på riktigt att jag skulle svimma och bli liggandes där på den ödsliga stranden. Började tänka tankar om vem som skulle hitta mig och när.
På något sätt så var jag plötsligt hemma igen och så totalt yr och borta så jag har inte riktigt koll på vad jag gjorde.
Vatten, fanns inget vatten. Hittade en soda vatten och svepte den. Sen var jag så nära på att kräkas, men lyckades hålla emot. Som tur var lyckades jag ta mig in hos grannen.
Där kom jag instaplandes illröd i ansiktet, snurrig i huvudet och sjöblöt av svett och pep:
-Vatten, ge mig vatten! Som om det var det sista orden jag sa i livet.

Nästa vecka gör jag ett nytt försök med vatten i kroppen. Det kanske är så att det är för varmt att springa vid 9 tiden? Återstår att se.

Solen är underbar men grymt stark och varm nu! ☀