Tävling

Paradisloppet är ett springlopp för hela familjen från ålder 3 år och uppåt. Alla kan vara med. Loppet får dessutom på min fantastiska hemö, Ingarö. 

Som ni jue vet så har jag ju lagt in ett löppass per vecka. Jag springer 1 mil varje söndag. Men denna söndag blev det inget då jag sprang den milen idag på tisdag istället på självaste paradisloppet.

Morgonen började med att Charlie bytte kläder ungefär 30ggr och hon testade allt från glitterklänningar, t-shirt, ballerinakjol, Frostklänning till dansdräkt och till slut föll valet på en “Hello Kitty” klänning och ett spetsband som fick bli hennes svettband. Favoritskorna som är supersnabba med 5 nr för stora. Charlie var kittad och klar och redo att springa sittbförsta springlopp. Eller först var hon tvungen att måla alla naglar både tår och fötter i olika färger. 

Hon sa: -Mamma man måste vara fin för att vara snabb i ett springlopp.

Sen drack vi massvis med grön juice för att få en bra uppladdning.

Charlie spring sina 350m i hennes första springlopp Body Bod. Hon sprang tillsammans med sin bästa vän Emma. (Emmas pappa och jag sprang också med) 

Sen skulle jag dra iväg på mitt första springlopp någonsin (eller jag sprang mini maraton som barn) Jag valde att springa sträckan 1 mil och alla sa i princip att detta är den värsta milen du kan springa i hela Stockholm då det är en sjuuukt tuff bana. Det kommer människor från olika delar av Sverige för att delta. Först och främst så är det otroligt vacker miljö. Att få springa  i terräng i Stockholms skärgård är en naturupplevelse. Sen är det tydligen övergångs överjävligt övergångs backar. Alla sa att det inte går att pressa upp sitt PR på denna bana.

Jag drog iväg och ogillade typ från start att springa lopp. Jag hamnade långt bak i starten då jag trodde att tävlingsgruppen skulle starta först (jag sprang motionsklassen) Jag ogillade verkligen att springa i en klunga och att inte kunna springa i min takt utan blev tvungen att anpassa mig efter de andra. Det var sjukt trångt i stsrten och typ de första 500 metrarna. Sen började jag saxa mig framåt människa för människa. Vid 3 km då typ dog jag i en överjävligt lång backe som aldrig tog slut. Sen var det typ liknande backar i ytterligare 3 km. Fanns inte på världskartan att springa uppför så jag gick och sprang fort nedför och på rakorna istället. Det fick bli min taktik. Egentligen hade jag ingen taktik, är för orutinerad för att veta hur man springer strategiskt. Så jag sprang bara så snabbt jag kunde när jag kunde.

På upploppet och när jag ser tiden framme vid mållinjen så blev jag sjukt glad. Klockan visade på 52 minuter. Var helt hundra på att jag skulle gå i mål på över timmen då jag vart tvungen att gå så mycket.

Mi placering blev en 4e plats av 50+ startande i motionsklassen. Och bara 7 sekunder efter pallplats. Men asså hur sjukt grymt är inte det?Typ megasuperstolt är jag. Men inte alls lippfrälst så det blir nog inga mer lopp. Jo självklart ska jag springa paradisloppet nästa år men inget annat. Ett OCR lopp vill jag också testa på att genomföra innan året är slut.

För 1 år sen stod jag där på prispallen och tog emot en brons buckla i Body Fitness -158 cm på Luciapokalen. Absolut ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

Ett år har nu gått och jag har jobbat stenhårt i gymmet för att bygga mer muskler och för att utveckla min fysik ytterligare. Jag jobbar fortfarande stenhårt och nästa år ska jag upp på scen igen.

Igår åkte jag till Älvsjömässan för att både delta på Tränardagarna som består av 2 dagars inspirerande föreläsningar och workshops för Personliga Tränare. Samt besöka både Fitnessfestivalen och Allt för Hälsa mässan. När jag åkte in i p-garaget så väcktes alla minnena  åter till liv från förra året då jag tävlade på Luciapokalen. Sen när jag såg alla tävlande atleter för detta år komma för inregistrering tändes tävlingsgnistan till max inom mig och jag vill bara tävla nu nu nu! Men jag har en plan och den följer jag slaviskt. Skynda långsamt, det krävs tid, tålamod, engagemang, målmedvetenhet, vilja, planering och en livsstil helt enkelt för att utveckla kroppen.  Jag sa redan förra året att hela 2016 ska vara utan tävling. Jag var tvungen att ge min familj och min kropp det. Nu följer jag min plan och bara gör det jag ska. Men snart är det 2017 och ett nytt tävlingsår. Längtar sååååå mycket!

Nedan bilder på utvecklingen som skedde mellan 2014 och 2015.

På mässan träffade jag så många vänner, kollegor, branschkollegor, bloggkollegor och massa andra härliga människor. Det är något magiskt i luften när dt är så mycket vältränade människor på en samlad yta, det kokar av glädje, energi och power på ett alldeles härligt och inspirerande sätt.

Självklart hängde jag även i Hälsa och Fitness montern, spanade in massa nyheter och smakade på nya produkter i andra montrar m.m

På föreläsningarna lärde jag mig så mycket nytt, hela mitt sätt att tänka träning för mina klienter håller på att förändras. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära, så mycket kunskap att hämta. Herregud jag är så taggad på att utveckla både mig själv som PT, mina klienter till den bästa versionen av sig själva och skapa nya samarbeten som hjälper mig och mina klienter i denna riktning. Taggad och motiverad till att fortsätta att expandera PT konsulterna till det bolag som har de bästa och mest inspirerande Personliga Tränare. Mycket på gång nu både i planer och i tankar och jag lovar att det kommer hända massor av skoj nästa år.

Nedan ett axplock av bilder från föreläsningarna.

Men kanske detta års höjdpunkt på mässan ändå var att få träffa och prata med ingen mindre än självaste Candice Lewis- Carter (2a på Olympia tidigare i år) Hon har en fysik som är som en dröm, hon är en av mina största förebilder i den här världen. För mig är hon som fotbollens Cristiano Ronaldo. Att då få stå där och prata med henne live och fråga om hur hon äter, tränar och lever sitt liv… Det är som en dröm som går i uppfyllelse. Helt gaaaalet och hon var så supertrevlig och liten i verkligheten ha ha.

2 fantastiska dagar helt klart.

Det bästa med att kliva av scenen nere i Lund på Decembercupen var just känslan att veta att jag kommer att få kliva upp på scen igen exakt 1 vecka senare.

1 st tävling är ingenting, men den 1a tävlingen är alltid den 1a tävlingen och inget går nog att jämföra med den 1a tävlingen. Det är så mycket som är nytt, så mycket man bara börjar att älska.

När jag kom ner till Göteborg (förra fredagen) så var jag sjukt nervös. Hur skulle allt gå nu, plötsligt visste jag ju hur allt skulle vara och då blev jag nervös, jättenervös!
Men som tur var så hade jag ju min rutinerade backstagecoach med, min kära man som lugnt lugnade ner mig.
Men så fanns även den där känslan när man har för mkt energi, för mycket nervositet och det började bli svårt att bara vara. Jag gick igenom allt i mitt huvud, när skulle maten intas och hur mycket, hur lång tid var det kvar till inregistrering och när skulle jag gå och ta 1a lagret färg? Jag ville bara sätta igång och börja preppa mig.
Jag gick direkt bort och tog 1a lagret färg, för att sedan registrera in mig.

Å när jag kommer nära “färgrummet” och känner doften av färgen så taggar jag till. Jag blev tokladdad och känslan av lycka och tävling infinner sig.

Att stå här i kön och vänta på att spraytannas är superhärligt. Jag har lärt känna många fina härliga och underbara nya vänner under dessa 2 helger och just här i området där man spraytannas. Det är något alldeles speciellt med och kring tanningområdet.

Man är här så lång tid varje gång, man köar (40-60 min) sprayas och torkar (20 min) och detta gör man totalt 3 ggr.
Alla berättar om sin resa fram till tävling och allas resor och dieter är alla lika fantastiska. Man glädjs så oerhört mycket åt varandras framgångar. Man delar samma känslor. Då vi alla som står här har extremt få egna vänner i vår närhet som har/går igenom hela den här resan med att bygga sin kropp och sedan dieta ned den och bli hård och sen gå upp på en scen för att bli bedömd hur väl man har lyckats ta dig i form. Det är extremt på alla sätt och vis. Men atleterna är så långt ifrån extrema man kan komma.
De/vi är ödmjuka men stolta, vi glädjs oerhört åt varandras framgångar, vi skrattar och berömmer varandra. Det är en så fantastisk känsla mellan alla atleter. Man blir bästa vänner med sina konkurrenter och alla är bara glada. Det haglar av beröm och ” vad fin du är” “vilken fin fysik” “vilken fin bikini” “vad din du är i håret” m.m OCH alla dessa kommentarer och beröm kommer verkligen från hjärtat. Helt fantastiskt och en sådan enorm egoboost.

Jag har svårt att sluta titta på mig själv i spegeln när jag förvandlas till tävlingsredo. Att bli brun, hård i kroppen, sminkad, preppad på alla sätt. Det är svårt att känna igen sig själv och det är så extremt mycket som sker med kropp och utseende de sista 48 timmarna. Jag blir så sjukt jäkla stolt och impad av mig själv. Tittar i spegeln och gillar verkligen det jag ser. Blir galet förälskad i mig själv faktiskt.

Formen checkas hela tiden och efter varje Formcheck avgörs vad och hur jag skall äta (dricka gör man inte för vätskan skall ut ur kroppen, allt för att bli så hård som möjligt)

Formen känns bra, hårdare denna veckan än förra. Hur är det möjligt att formtoppa på 1 vecka?
Kroppen är fantastisk.

När det blir lördag så är jag så laddad. Känner att jag är i mitt livs form, känner mig så jäkla snygg, kan rutinerna, vet hur jag ska ladda på för att få lite mer fyllighet i musklerna i jämförelse mot Decembercupen. Jag är redo!
Ok visst det är min 2a tävling men bara 1 vecka efter min 1a. Så allt är ungefär lika.

Bakom scenen är det en härlig underbar känsla och jag mår så bra, är så lycklig kan inte sluta le. Jag inser hur mycket jag älskar allt det här runt om tävlandet, alla människor och mig själv. Att se och känna mig i min absolut bästa form i mitt absolut finaste jag, att strax få kliva upp på scen och visa upp mitt resultat av alla timmar jag lagt på gymmet, resultatet av att följa en extremt hård diet i 15 veckor, resultatet av min passion! Den känslan är magisk.

Jag ler och börjar ladda på med riskakor och Nutella, känner hur sockret och kolhydraterna fyller upp min kropp, musklerna sväller och blodet rusar. Jag pumpar upp musklerna med hjälp av ett gummiband, sätter på mig klackarna, läppglanset och ber Tove checka av att bikinin sitter.

Jag ryser, stannar upp några sekunder sluter ögonen och tar in allt. Lyssnar på ljudet, hantlar slår mot varandra, klackarna som trampar i golvet, sorlet av alla taggade, glada, nervösa människor backstage, luktar, känner doften av liniment, hårspray, nutella, färg, gummiband. Öppnar ögonen ser mig omkring och bara finner lugnet. Nu så är det dags att ge sig av mot scenen. Jag är fylld av känslor men känslorna ökar ju närmre scenen jag kommer.
Jag är så enormt stolt över att stå här, över min prestation, jag ångrar inte en minut att jag valde att satsa på detta. För visst har det varit tufft, mycket tuffare än jag någonsin trott. Men nu vet jag att det är så värt allt slit, alla uppoffringar om man vill säga så. Jag känner att jag har gjort allt, att jag inte kunnat vara i bättre form än jag är i just nu.

När jag står bakom scenen så står jag bakom en tjej som är så nervös, hon skakar. Jag lägger en hand på hennes axel och säger, “lycka till du är jättefin. Nu går vi ut och strålar och har roligt!”
Då hör jag från högtalaren “nr 105 Mille Jagenus”. Hjärtat slår hårt, jag känner adrenalinet, känner hur blodet rusar och pumpas runt i min kropp, och jag kliver ut på scen. Känner mig självsäker och sätter klackarna i golvet bestämt men mjukt. Går fram till linen där jag ska stå. Känner att denna scen är så enormt mycket större. Jag bländas återigen av strålkastare, känner värmen från strålkastarna. Men jag ser publiken. Tittar ut till höger, hör en röst “snyggt Mille” det är Lotta. Jag ser en tjej som sitter där, som jag känner och som hejar på mig. My good i detta ögonblick så håller jag på att spricka av både glädje och stolthet. Jag spänner på benen och tänker att nu jäklar spänner jag tills jag ramlar ihop om det krävs. Hör får vänster sida “bra Mille” rakt framifrån uppe “heja Mille” osv osv
Jag inser att det sitter ett 20 tal personer där som hejar på mig. Jag vill bara skrika och gråta samtidigt. Jag har nog aldrig varit lyckligare än just här och nu.
Speakern säger “kvartsvändning till höger tjejer” och jag vrider runt intar position efter position. Benen skakar men jag håller dem spända.
Hela jag skakar och det enda som jag tänker är att hålla benen spända. Jag är så torr i munnen och då törstig ( har ju inte druckit något på snart 36 timmar. Hoppas att jag ska klara mig från att krampa i benen, men jag ger inte upp nu bara fortsätter att spänns benen, det börjar bli tungt och svårt att spänna kroppen. Jag hinner tänka att snart är detta ögonblick över. Jag tar ett försiktigt andetag (kan inte ta förstora andetag då blir magen stor) men jag tar in allt i ett försiktigt djupt andetag. Tar in dofterna från svetten, färgen, gummimattan som är på scenen, känner en doft av damm från strålkastarna, lite parfym och. Såklart liniment. Jag tar in ljudet, det hejas på bra från publiken, speakern Linnea pratar på, jag hör tjejerna bredvid mig hör hur ansträngt de andas, jag hör mitt hjärta dunka och blodet rusa i kroppen. Jag tittar mig omkring ordentligt, ser inga specifika personer, men ser att det sitter massa människor längs flera rader där i publken, jag ser hur fina mina medtävlande (konkurrenter) är, jag glädjs åt dem. Jag glädjs åt mig själv och tar in alla känslor och det blir nästan lite övermäktigt. Jag låter mig fyllas av stolthet och glädje och Går av scen efter 15 min och är bokstavligt talat hög på livet!

Jag gick inte vidare till final denna omgång heller. MEN mitt mål har hela tiden vart att bara komma upp på scen och väl där har målet varit att få känna mig nöjd, att känna att jag lyckades med något stort och fantastiskt, jag ville känna mig stolt, glad och nöjd. OCH det gjorde jag verkligen.
Det 15 st tjejer under -158 cm som lyckats ta sig hit, som lyckats ta sig i denna form och våga stå hör på scen i en liten bikini. Det är ju en fantastisk prestation!

Blickar jag tillbaka så inser jag än mer vilket resultat och vilken prestation jag åstadkommit.
Här är jämförelse från februari i år mot november i år. -12 kg och lite mer muskler.

JAG har inte bara presterat på en tävling, jag har startat ett helt nytt liv. Jag skall fortsätta att utveckla min fysik och siktar på en bättre fysik till Luciapokalen 2015 igen!

JAG ÄLSKAR DET HÄR!

Jag drömmer inga drömmar längre, jag lever min dröm!!!

Efter tävlingen så fick jag unna mig något samt en fri måltid att äta på kvällen, det blev thaibuffe med ris.
Vi (jag och min man Jocke) åkte hem direkt efter tävlingen. Å där satt jag i bilen helt hög sv både socker, kolhydrater och adrenalin. Jag hade så mycket kraft och energi och det var skönt att känns energi efter ett par riktigt tings veckor med total brist sv både kraft och energi.
Jag hade svårt att ta in allt. Jag var så enormt lycklig, glad och stolt. Jag tror att jag där och då den dagen peakade och upplevde ett av mitt livs bästa stunder. Det var helt galet, tänk vad länge detta bara var en dröm för mig, men som nu var en dröm som blivit sann. Varför?
-Jo för att jag bestämde mig för att jag skulle genomföra det för ganska så exakt 1 år sen. Jag tog kontakt med en coach. Jag tog 1a steget och sen bara fortsatte det.

Så mitt råd är att sluta drömma och börja ta stegen mot drömmarna för då blir drömmarna verklighet.
Jag har fler drömmar dom blir verklighet hör nu inom kort. Återkommer till det i ett senare inlägg (ja jag sa så för ett tag sen också, men en sak i taget)

Dagen efter så vaknade jag tidigt, gick en PW och startade en ny uppladdning inför nästa tävling. In i dietvärlden igen och bara nöta på. Men jag hade energi och visste vad som gällde. Så en lugnare gladare Mille genomförde återigen tömnings/laddningsveckan. Det hann bli några härliga gympass innan det var dags att vila igen på torsdagen. Jag passade också på att mysa och umgås ordentligt med min familj som blivit rejält bortprioriterade sista veckorna.

En härlig underbar vecka som gick mest på rutin,