Okategorierat

Går in i vecka 22 idag och egentligen ska jag väl skriva nu att tiden går så snabbt, livet är så härligt och jag längtar så tills bebis kommer i mars. Ledsen att göra dig besviken!

Jag har ännu inte fått något lyckorus över denna graviditet. Jag är inte deppig över den längre utan jag har accepterat den och den bara är, och så är det inget mer. Jag lyckas ganska mycket koppla bort i tanken att jag har en stor mage. I mitt sinne är jag fortfarande inte gravid. Vilket blir oerhört svårt och konstigt i vissa situationer. Som exempelvis igår när jag var på gymmet och staplade runt som en stelbent pingvin. Jag stapplade fram och fick ur mig små ord som “aj aj aj”

Fick flera kommentarer som:

-Men stackare har du foglossning?

-Foglossning svarade jag undrandes? Nej jag har träningsvärk.

I mitt huvud är det inget konstigt med det men följdfrågan har då blivit:

-Men träningsvärk, vad har du gjort?

-Tränat ben i lördags.

En tittande undrande blick tillbaka och en följdfråga:

-Men herregud hur hårt tränar du? Så hårt kan du väl inte träna?

-Nja jag gjorde 150 st knäböj, 150 st Axelpressar, typ 70 st Wallballs, 70 st kb swingar och även utfallssteg.

Klart det blir träningsvärk liksom.

Där har ni förresten ett grymt träningspass att testa också.

För knäböj och axelpressar öka med 5 kg varje 50e repetion.

Eller som när jag ska plocka upp något från marken och det tar liksom tvärstopp på vägen ner. Måste böja mer på benen, sträcka mig mera framåt för att komma åt och samtidigt så kippar jag efter andan då min syretillförsel hamnar i kläm.

Eller när jag ska klä på mig och automatiskt drar på mig mina vanliga kläder och de liksom inte passar längre. En bar mage tittar fram mellan byxor och tröja. Det är kanske inte direkt en passande outfit när man jobbar som PT.

Men jag har mycket att vara tacksam över också. Jag har mått bra hela tiden inte en minut av illamående, inga smärtor vare sig i ryggen, höften eller någon annanstans. Jag är pigg och har energi. Jag är oerhört tacksam för att jag kan träna ganska mycket som vanligt fortfarande.

Livet pågår för fullt och det finns inte så mycket tid över till att ha koll på hur mycket bebisen väger, hur lång den är och exakt vilken vecka jag är i. Har inte koll på det riktigt. I de första 2 graviditeterna så har jag haft stenkoll på allt det där. Men jag har inte en susning nu i denna graviditet. Jag kollar i appen då och då för att se vilken vecka jag är i, men jag har inte läst vidare om stl på bebisen. Det är hursomhelst enormt lång tid kvar och tiden går så fruktansvärt lååååångsamt.

Charlie är superintresserad av magen och säger att bebisen har växit. Hon klappar, tittar, pratar och pussar på magen varje dag. Det är hur gulligt som helst och jag blir fylld av kärlek och glädje över vetskapen om att hon kommer att bli världens bästa storasyster. Men inte ens i dessa stunder så fylls jag av gravidlycka, jag blir Charlie lycklig mer.

Är dock inte orolig för hur jag kommer att reagera när bebisen väl kommer ut, jag vet att jag kommer älska ungen från första stund, jag vet hur oerhört häftigt det är att känna denna enorma kraftfulla kärlek på en gång. Ser det som att jag kommer att få ett större hjärta, som kommer att ha möjlighet att älska ännu en person av hela mitt hjärta. 3 barn, det är ändå lite coolt känner jag nu när jag skriver detta. Kanske är ändå gravidlyckan nu på väg…. vi får se!

Jag fick frågan igår från en klient om när jag slutade springa nu som gravid?

-“Eeeee, jag har inte slutat springa än, jag springer då och då”. svarade jag. Jag fick då en liten utskällning om att det fick jag absolut inte göra. 

Det här med att springa och löpträna under en graviditet, vad är ok och vad är inte ok? Kan man och får man ens löpträna när man är gravid? I så fall hur gör man och hur länge kan man springa?

Löpning under graviditet

(Det som gäller i nedan text är för en komplikationsfri graviditet, vid komplikationer rådgör med din barnmorska eller specialistläkare innan all form av träning)

Man kan absolut springa under en graviditet så länge man känner att kroppen klarar av det. Är man  van vid löpning så kan man fortsätta så länge som det känns bra. Det är inte att rekommendera någon att börja med en ny fysiskt krävande aktivitet när man är gravid. Främst så rekommenderar man att träna för att må bra, underhålla samt att få regelbunden rörelse. Det är ingen vidare bra idé att satsa på personbästa eller att toppa sina resultat i någon form av träning under graviditeten. All form av träning som anpassas efter sin egen fysiska förmåga är bara bra, men som sagt lyssna på kroppen, dra ner på tempot och spring i ett långsammare tempo. Om du känner att du kan springa utan känningar som smärta, obehag, en tryckande känsla nedåt, kontroll på att hålla tätt när du springer och att du kan hålla en bra kroppstemperatur så är det ingen fara. Å SJÄLVKLART SKA DU SLUTA om du känner obehag, yrsel, illamående eller får synrubbningar eller annat obehagligt.

Det här händer i kroppen under graviditeten, så värt att ha extra koll på hur detta påverkar just dig:

• Hjärtats slagvolym ökar med ca 30%
• Hjärtfrekvensen ökar med ca 15-20 slag per minut.
• Blodtrycket minskar något.
• Andningen blir tyngre och djupare
• Andningsfrekvensen ökar med ca 50%
• Blodvolymen ökar med ca 2 l, vilket för en kvinna är ca 50%. (Det är mycket energi som krävs för att transportera runt detta extra bod i kroppen och bla pga av detta som gör att man blir mer andfådd)
• Hemoglobinvärdet minskar med ca 10-15g per liter. (Det är bla pga av blodbrist som gör att gravida blir så extremt trötta samt att järnvärdet minskar) 
• Blodsockret förändras och insulinkänsligheten ökar. (Vanligt med graviddiabetes, så desto större anledning till att röra på sig regelbundet)
• Kroppstemperaturen ökar vilket också ger en ökad ämnesomsättning.

Som du ser så är det en hel del nya påfrestningar som sker och värt att vara försiktig och lyssna på kroppen, men var inte rädd för att röra på dig.

Det finns en hel del myter som lever kvar om vad som gäller löpning under graviditeten. 

Pulsen får inte stiga över 140 slag
Falskt. Det är en gammal rekommendation och svårt att säga exakt pulsslag för enskilda individer. Hur snabbt hjärtat slår beror på kvinnans maxpuls och träningsnivå. Undvik maxträning oavsett om du tränat förr eller ej. Träna på en nivå där du kan föra ett normalt samtal med en kompis utan större svårigheter. Är du en van motionär kan du fortsätta ungefär som vanligt de första månaderna, för att sedan trappa ner vartefter när det känns tyngre, obehagligare, ostabilt m.m

Barnet blir överhettat om mamman tränar eller badar bastu.
Falskt. Mamman får en bättre kapacitet att transportera bort värme så det finns inget som säger att barnet överhettas. Bada bastu kan du ändå undvika om du inte känner dig helt frisk, och drick mycket vatten både när du tränar och badar bastu för att kompensera din egen vätskeförlust.

Moderkakan får minskat syre och näringstillförsel som i sin tur skadar fostret.

Runt 80 talet så publicerades en forskning som menade att fostret kunde skadas om tillförseln från moderkakan till fostret  som blodgenomströmning, syre, näringsämnen och annat minskade om mamman tränade. Men idag menar man att det är en sanning med modifikation eftersom tränande mammor har mycket bra blodgenomströmning,syretillförsel vilket är positivt för moderkakan och därmed fostrets näringstillförsel. Om man tränar innan man blir gravid och fortsätter att träna som nygravid så anpassar sig kroppen och ger snarare en ökad tillförsel av blod, syre och näring för att kunna försörja fostret på det som krävs.

Hur mycket, hur länge, vilken intensivitet och hur ofta?

Detta är väldigt individuellt då vi alla har olika erfarenheter och olika kroppar så lyssna till din egen kropp främst än att följa allmänna råd.

-Hur mycket:

Se till att röra på dig minst 30 minuter varje dag (samma råd som gäller ALLA ALLTID egentligen. För många är det alldeles lagom med en promenad och för vissa andra så känns det bättre med lugn jobb.

-Hur länge:

30-60 minuter. Längre löpning än 60 minuter är inte att rekommendera då det inte finns någon forskning på hur mjölksyra påverkar fostret. Så ta det säkra före det osäkra.

-Intensiviteten:

Jobba i ett prattempo, dvs ett tempo där du klarar av att prata obehindrat. Eftersom du har mer blod i kroppen som skall syresättas så är det vanligt att pulsen går upp snabbt och vi snabbt får andnöd, detta är inget farligt men var noga med att då dra ner på tempot och återhämta andan så att du inte ligger och pressar på max för länge. Känn efter, det ska vara behagligt att springa, inget annat.

-Hur ofta:

Att träna bäckenbotten med bla knipövningar bör du göra varje dag under hela graviditeten detta för att hjälpa vid ökat tryck (som livmodern blir mot bäckenbotten), förenkla förlossningen samt snabba på och förbättra återhämtning efter förlossningen. Andra viktiga muskelgrupper är ländrygg, rygg, bål och baksida axlar. Detta är muskler som hjälper dig att bibehålla en bra hållning genom graviditeten då mycket tyngd kommer i framsidan på kroppen.

Själva löpingen gör du efter egen förmåga och känsla. Vissa kanske inte alls springer, andra springer kanske 4-5 ggr per vecka. Lägg mest fokus på det viktigaste och prioritera stärkande övningar och promenader framför löpning om du har ont om tid eller behöver prioritera.

Min egen löpträning:

Som ni minns så började jag ju egentligen att springa regelbundet i maj i år först. Och jag blev ju gravid i slutet på juni/början av juli (så strax efter midsommar inte på själva midsommaraftonen, ha ha) I början av augusti sprang jag 2-3 mil per vecka.  Det var först i slutet på augusti som jag började märka att mitt flås blev sämre (vi gjorde även ett gravtest där omkring) Men jag fortsatte att springa men orkade inga 2 milspass längre utan sprang kanske 2 st 5-7 km pass och 1 st milpass per vecka. I slutet på september så orkade jag inte springa milen längre heller utan då blev det att jag sprang typ 2 5-7 km pass per vecka. Sen har det blivit mer och mer sporadiskt och inte för att jag kände av något utan för att jag helt enkelt la kraften och energin på att träna 2-3 crossfitpass per vecka. Men nu känner jag att jag har fått mer ork, och att andfåddheten har lagt sig (Gått in i vecka 20 nu) så jag fick ett sådant enormt sug efter att springa idag då solen lös och det var en så härlig klar krispighet i luften. Jag gav mig iväg och sprang i ett lugnt tempo, njöt av att inte få andnöd efter 5 meter och andades in mycket friskluft, njöt av solen solstrålar. Jag sprang en runda på 5 km men stannade massor av gånger för att ta foton, ha ha, så jag sprang men med många pauser.

Ingen tryckande känsla, inget obehag i magen, inga andningssvårigheter, ingen yrsel, inga känningar av att inte kunna hålla tätt så det går fortfarande bra för mig med springandet. Få se hur länge det kommer att kännas så här. Nu vill jag få in 1-2 kortare lugnare springpass i veckan och njuta så länge det varar. Jag mår så extremt bra av frisk luften och att få röra på mig. Inga krav bara härligheter.

Äntligen kom den efterlängtade helgen utan planer. Inget jobb, ingen fotbollsmatch, ingen date med någon, inget måste utan bara ta dagen som den kommer. Som jag har längtat efter denna helg.

Började med en tidig fredag där jag åkte och tränade crossfit med Marie på Crossfit Uniqe, i Tyresö.

Ett riktigt grispass som innebar tunga vikter OCH många repetioner. Jag skalar av vikterna så att jag inte kör på för tungt helt enkelt. Jag känner efter i kroppen och ser till att jag kan andas avslappnat genom alla övningar så att jag inte maxar mitt buktryck, som inte är bra när man är gravid. Trycket mot bäckenbotten blir då för högt och man kan få en massa problem framåt i livet.

Vi har så himla roligt när vi tränar ihop. Massa pepp, skratt och svett.

På lördag morgon körde vi ännu ett crossfitpass fast hos Crossfit Kapacitet i farsta denna gång.

Å nu idag söndag så har jag enorm träningsverk precis överallt. Dels efter träningen men även då jag grejade en hel del ute i trädgården igår. Städade förrådet, krattade, tömde spabadet på vatten, sopade undan löv från altanen m,m.

Eftermiddagen och kvällen spenderade jag liggandes i soffan och det var inte många gånger jag lyfte på mig därifrån, ha ha!

Idag söndag så var det strålande sol när vi gick upp imorse kl 07. Så jag och Charlie planerade in en promenad längs med havet. Men när väl Jocke kom upp och vi åkte iväg så molade det på ganska snabbt. Men vi hann ändå med en timmes lunkande längs med havet. Skönt med friskluft.

Å nu är det soffläge igen. Min mage växer i rasande fart. Har ännu inga känningar i kroppen på ont eller problem, men jag blir alltmer orörlig och mindre smidig. Så rätt skönt att bara slappa en hel helg. Det är få gånger som jag är så här stilla ha ha! Men räknar med att det lär bli fler sånna här dagar framöver.

Känner mig iallafall lugn, tillfreds och harmonisk. BRA HELG!

Många människor inser inte att grunden till några av deras smärtor och andra hälsoproblem faktiskt kan vara stela höftböjare. Höfterna är kroppens mittpunkt och den del som förenar vår överkropp med underkropp. Stela höftböjare kan både bidra och vara grundorsaken till följande problem:

• Ryggsmärta
• Stelhet
• Ledsmärta i benen, nacken eller höfterna
• Går med obehag
• Höft som låser upp
• Dålig hållning
• Problem att sova
• Brist på energi
• Nedstämdhet och Ångest
• Brist på explosivitet och snabbhet

Jag skulle nog säga att de allra flesta av mina kunder och jag själv inkluderat har stela höftböjare. Framförallt är detta ett stort problem hos de personer som sitter i timmar varje dag. De flesta av oss sitter ju alldeles för mycket om dagarna och detta stillasittande är helt avgörande för att skapa stela höfttböjare. Ok, vi är ju många som vet att vi är stela i höftböjarna, och de flesta av oss har ju hört att det är bra att stretcha ut dessa muskler. Men det kommer dessvärre inte att hjälpa, för självaste “problemet” ligger lite djupare och är mer komplicerat än så. Återigen allt flyter genom höfterna. Höftböjaren består egentligen av 3 st muskler (Psoas major, Psoas minor och Iliacus) där en muskel binder samman överkropp med underkropp PSOAS och det är i denna muskel som det oftast uppstår problem.

Låt mig förklara så här:

När en muskel är hämmad och i detta fall stel så har den inte full funktion i rörelsemönstret det vill säga att muskeln är svag. Det är därför väldigt vanligt att psoas känns stel och det är väldigt viktigt att komma ihåg att bara för att psoas  känns stel så betyder det inte att den behöver stretchas… En viktig Fråga som man bör ställa sig är VARFÖR muskeln är stel?

En vanlig orsak är ex att när en muskel är svag så försöker den skydda sig genom att dra ihop sig, och då blir den stel.

Om en muskel är hämmad det vill säga svag och stel så är det faktiskt olämpligt att stretcha muskeln. En svag och hämmad muskel tycker definitivt inte om att bli stretchad! Att stretcha en hämmad muskel kommer bara att skapa panik i nervsystemet och kroppen kommer då reagera med att dra ihop den svaga muskeln ännu mer och den kommer kännas ännu stelare och tightare. Tänk själv efter hur många gånger har du inte stretchat höftböjaren? Och har det blivit något bättre?

Innan du börjar stretcha är det viktigt att veta hur ditt rörelsemönster både ser ut och fungerar. Men i de flesta fall vad gäller psoas så är den mest svag före stel och oftast för att du sitter för mycket, stressar för mycket och andas fel eller så är du för stark i musklerna runtomkring (ex framsida lår eller magmusklerna)

PSOAS major och minor

Multifunktionell
Psoas muskeln påverkar allt från rörelse i form av ex gång till andning  samtidigt som den stabiliserar både rygg, höft och bäckenbotten. Psoas skapar inte bara rörelse utan även spänningar och ger då upphov till smärta och oro samt till välbehag och njutning.

”Fly/fäkta” stress
En del av ditt sresssystem och den delen som vi kallar för ”fly/fäkta” systemet kan skapa psoas problem. När vi kommer i en ”fly/fäkta” sitution t.ex. på jobbet (p.g.a. en dålig chef eller något annat) så blir muskeln spänd. En för spänd eller för slapp psoasmuskel påverkar hela kroppen från matsmältningsproblem till dålig hållning och ryggproblem.

Lagrar känslor
Psoas muskeln är också viktig för det centrala nervsystemet vilket gör psoas musklen till en emotionell muskel som uttrycker djupa känslor djupt inne i kroppen som vi i dagligt tal kallar ”magkänsla”. Den lagrar också känslor som inte egentligen tjänar oss något positivt såsom rädsla. En avslappnad, frisk och stark psoas muskel ger känslor som välbehag, komfort och trygghet. Hur känslorna är kopplade till Psoas är enkelt förklarat för at Psoas sitter ihop med diafragman, den muskeln som hjälper oss att andas.

Öka styrka och rörlighet

För att öka både styrka och rörlighet så behöver du veta hur du rör dig så att du kan träna rätt sorts övningar. Men du behöver inte bara träna upp denna muskel utan aktivera den så att den kan koppla på och aktiverad för att hjälpa till mer effektivt så egentligen behöver du både styrketräning, rörlighetströning samt stretchning. Det finns inte en enda övning som passar alla utan detta är helt individanpassat för att komma till rätta med just dina problem. Men här är ex på en serie av övningar som jag gör för att få mer rörliga, starkare och aktiverade höfter.

Andning

Eftersom Psoas fäster i diafragman så aktiveras den genom att djupandas. Hur djupandas man då? Genom att sakta fylla upp magen med luft. Om man har svårt för detta så kan du göra detta:

-Det enklaste är att ligga ner på rygg med fötterna mot en vägg. Placera händerna längs revbenen och andas djupt långsamt och känn att du fyller upp med luft mellan revbenen.

Aktivering

För att veta att du aktiverar rätt muskel så kan du testa detta:

-Att ligga ned på rygg och placera fötterna på en höjd ex stepbräda, pall eller liknande. Lyft upp höften mot taket och spänn magen och rumpan, lyft ett ben sakta med bibehållen spänning och sänk sakta ned.

Kontrollera med händerna längs revbenen så att du andas rätt dvs djupandas.

Stretch

En bra övning där du verkligen kommer åt att stretcha är att stå på knä med ena benet fram så att du då står på en fot och ett knä. Sträck upp armen, som du har ovanför det ben där du står på knä, så mycket du bara kan. Viktigt för att komma åt hela psoas är att verkligen sträcka ut armen uppåt så att du kommer åt hela muskeln. Sträck sedan den andra armen snett bakåt och luta den mot en vägg och fäll även armen ovanför huvudet in mot väggen.

Böj sedan höften inåt och även utåt.

Se filmen

Träning

För att träna upp styrkan i höftböjaren så behöver du träna framåt, bakåtutåt, inåt men även uppåt och nedåt.

Här är 2 övningar som jag tränar ofta och där jag tycker att jag kommer åt bra på rätt ställe.

Jag har helt fallit fullt ut för vegetariska smaker och äter mer och mer vegetarisk kost. Jag är inte vegetarian men äter mestadels vegokost just nu.

När vi var i Rom så var det mycket pasta med tomatsås och tomat med mozzarella dvs caprese.

Det är helt nytt för mig att äta på detta vis då jag har varit proteintorsk just för att bygga muskler. Ju mer jag läser och lär mig så vet jag idag att det går precis lika bra att äta vegokost och bygga muskler. Mitt fokus nu är inte alls att bygga muskler utan att hålla igång träningen och förbättra min rörlighet. Sen styr ju graviditeten dag för dag hur jag tränar. Men ok nog om det tillbaka till vegokosten. 🙂

Kvällens middag blev en stark hallumigryta, och så här gjorde jag:

RECEPT Vegetarisk het Halloumigryta

Ingredienser:

• 400g halloumi (2 paket)
• 400g kikärter (en hel frp) och spadet
• 1 röd lök
• 2 morötter
• 2 vitlöksklyftor
• 1 röd chilli (efter smak)
• 5 färska tomater
• 2 msk lantbuljong i pulverformat
• 1 lime både rivet skal och saften
• 1 dl vittvin
• 2 tsk spiskummin
• 2 tsk tabasco
• Salt efter smak

Gör så här
Dela halloumin i tärningar och stek dem gyllene i olja, lägg dem sedan på en tallrik och ställ åt sidan.

Skiva lök, vitlök och chili. Skala moroten och skär i mindre bitar. Stek i stekpannan i olja tills de har mjuknat.

Hacka tomaterna. Häll i de färska tomaterna, riv skalet på limen direkt ner i grytan och pressa ur all saft, lägg i kikärtorna med spadet i stekpanna och låt koka i ca 5 minuter.

Tillsätt halloumi, kryddor och vitt och låt allt bli genomvarmt. Salta, peppra och servera sedan med ris, sesamfrön, koriander och lime!

Jättegott och mättande, smaklig spis!

Rom är en stad där man hela tiden befinner sig i en saga blandat med historia och verklighet.

Det finns nog ingen stad som är så full av liv både idag och från det förflutna på samma gång. Ett myller av människor, ett hetsigt tempo, fantastisk mat, kaffe och glass och ett rogivande lugn i parkerna. Jag skulle nog säga att Rom är både fantastisk och romantisk.

Jag och Jocke åkte hit tisdag-lördag utan barn. Vi hade inga som helst krav utan syftet var bara att varva ner och att umgås. Jag har varit i Rom tidigare och älskar staden. Det har alltid sen dess varit en dröm att få åka hit tillsammans med Jocke.

Så ännu en dröm dom jag har förverkligat i mitt liv, check!

Till att börja med så är jag så övertaggad över att vara framme att jag det första jag gör är att ropa Hola (hej på Spanska) till taxichauffören. Jocke garvar ihjäl sig och jag fattar absolut ingenting. När vi sedan kliver ur taxin så säger jag gracias (tack på spanska) Då säger Jocke att vi är i Italien och inte i Spanien, ha ha!

När vi sedan var vid Vatikanen och vid Petrusplatsen så blev vi bortförda av vakter och ombads att lämna området.

Vi råkade gå in på “förbjudet” område och reagerade inte på att vakterna ropade utan först när väktare kom och sa till oss och ledde bort oss från platsen så fattade vi att vi var på väg rakt in till självaste på påven.

Ja å lite så var det sen hela resan, vi skrattade och vandrade mest omkring i vår egen lilla lyckobubbla.

Det är en lyx att resa utan barn. Det är så värdefullt för förhållandet att åka på dessa resor. Vi gick runt hand i hand stannade emellanåt och åt otroligt god mat i enorma mängder. Å herreguuud glassen eller kaffet, altså herreguuud vad god mat det är överallt. Vi hade bokat bord på fina restauranger och vi åt på en men insåg då att det var för fint, för stelt och för komplicerad mat mot det vi ville ha. Vi ville äta hemlagat och enkelt mitt i folkmyllret eller i den där mysiga gränden. Så vi avbokade alla bokningar och bara tog dagarna som de kom. Inte en enda maträtt vi åt var dålig. Vi hittade små pärlor men vi åt också på de värsta turistrestaurangerna. Alltid god vällagad mat.

Vi var gått igenom hela Rom i timmar och sett kyrkor, gröna parker, historiska platser, historiska byggnader, konstiga modebutiker, lyxiga modebutiker, vanliga modebutiker, heliga platser, stora mäktiga torg, en stor manifestation, mäktiga matbutiker, kryptor m.m

En grej som alltid sker när jag reser är att jag alltid kollar upp de hetaste, närmaste och bästa gymmen att träna på. Men denna gång så lämnade jag träningskläderna hemma, jag behövde varva ner och bara få tid med min man. Det har aldrig någonsin hänt att jag inte tränat på en resa.

Jocke däremot han måste alltid kolla när Chelsea spelar match (och så mycket som möjligt andra viktiga fotbollsmatcher) så vi sprang runt en hel del för att leta upp restaurang/pub/bar som skulle visa matchen Chelsea-Roma. En viktig match för Roma. När vi hittat ett ställe som visade matchen så var det såklart fullt med Romasupportrar där som skrek helt galet när Roma gjorde mål, de skrek, kramades och dansade. När sen Chelsea gjorde mål så gjorde Jocke detsamma… fast själv! Till en Romasupporter bankade näven i bordet och alla stirrade hårt på Jocke, då satte han sig snällt ner och var tyst resten av matchen som slutade 2-2.

Sen satt han ju och kollade på fotboll när vi satt å åt fast då kollade han via mobilen.

Å även vidare sen på bussen

Jo det är så olika det där vad som är viktigt för oss ha ha! Han har sin fotboll och jag har min träning. Tillsammans har vi varandra och våra barn och det räcker gott nog.

Vi har nu en period framför oss med stora förändringar på gång i och med bebisen som kommer i mars. Så denna resa var enormt viktig för oss. Vi har hämtat kraft, kärlek, energi och motivation. Fått tid att reflektera tillsammans och jag har smått börjat acceptera vad min kropp går igenom. Min gravid depression är på väg uppåt. Dock inte borta men jag jobbar mig uppåt nu.

Hösten, vintern, livet… jag/vi är redo nu!!!

Har inte varit så aktiv här på bloggen på senaste, då jag haft mkt att fundera på. Tankar om framtid, tankar att brottas med som har dragit ned mig till en plats där jag inte trivs, en mörk plats. En plats som är obekant för mig. Det ligger inte i min karaktär att vara deppig och ha onda tankar men jag har varit där och känner att nu får det räcka, dags att ta mig upp igen. Jag delar därför detta med er så att jag kan skriva av mig och därmed få det ut mig så att det ligger bakom mig. Here we go…

Gravid med 3e barnet

Anledningen är att jag är gravid för 3e gången och detta är ju något som ska upplevas positivt och glädjande. Misstolka mig inte det är helt fantastiskt med graviditeter och absolut det finaste och mest värdefulla man kan få i sitt liv. MEN min känsla varken är eller har varit sån. Jag har fullständigt deppat ihop över detta. Varför? Ja varför inte?-Nej men det var ju som ni säkert förstår av dessa känslor inte direkt en planerad graviditet utan vi var ju klara med barn i vårt liv…(trodde vi…)

När jag i somras började känna att brösten började ömma och även svälla så fattade jag vad som var på gång men jag valde att förneka allt. Åkte till Spanien 1 vecka med familjen och levde i total förnekelse och väntade på att kroppen skulle ta hand om detta själv. Fick lite smått panik av att Jocke skulle upptäcka mina mer fylliga bröst och började skapa bra argument för att kunna neka på en ev fråga om när jag ska ha min mens eller liknande. Jag berättar till sist för Jocke att “Jag tror att jag skulle haft min mens för ett tag sen” Han svarar då bara att då får du göra ett test. Vilket jag vägrade. Ville liksom inte veta. Så jag väntade ytterligare 1 vecka och hoppades ännu mer att kroppen skulle ta hand om det själv. Testet gjordes och visade såklart positivt, jag bröt fullständigt ihop. Grät och fick panik. Jocke sa att vi kan ju ta bort det. Men det har aldrig funnits en tanke på att ta bort det. Vi har alla förutsättningar till att ta hand om ett till barn så det tas inte bort. Sen har jag ju önskat mer än allt annat att det ska försvinna av sig själv. Vi har varit på 2 ultraljud och varje gång har de sagt “Titta här är ett pickande litet hjärta” mitt svar har båda gånger varit en tung djup suck.

De här känslorna är otroligt jobbiga både att uppleva och hantera. Jag vet att jag borde bli glad men jag har på riktigt bara blivit besviken och ledsen. Jag har inga problem med själva barndelen utan mitt problem ligger i själva graviditeten. Jag är för egoistisk och gillar mig själv för mycket för att känna glädjen i att förstöra min kropp för någon annans skull. Jag ogillar det faktum att jag blir tjock, otymplig, får ont, blir trött, blir lat och slapp. Att jag ska behöva anpassa mitt liv efter en växande liten människa inuti min kropp. Räds av upplevelsen att inte kunna kliva upp som jag vill ur sängen, att inte ha de kläder jag vill, allt kliande i huden när huden expanderar, att inte kunna ta på sig skorna, att inte kunna plocka upp något snabbt från marken och av all den extrema trötthet och rastlöshet som kommer. Blääää! Jag har alltid ogillat att vara gravid. Har nog aldrig upplevt de här idylliska och fantastiska känslorna om att jag njuter av att ha ett liv växande inom mig.

Dessutom så kommer jag att fylla 40 år innan det här lilla pyret kommer till världen. Å min egna plan var ju att jag skulle vara i toppform på min 40 års dag men nu kommer jag vara som en jäkla orörlig flodhäst!

Jag har varit så arg, frustrerad å ledsen över detta. Det har varit så illa att Jocke bett mig söka hjälp då han anser att jag behöver prata med någon. Å hur är det ens möjligt att jag har dessa känslor över något så fantastiskt?

Förstår att många undrar över detta å tro mig jag undrar själv vad det är för fel på mig. Å här har jag helt gått både vilse och ner mig och tänker så många onda tankar att jag blir rädd för mig själv.

Längtan efter barn

Jag förstår att det finns människor som kämpar hårt för att få barn å så har jag mage att känna så här. Men grejen är den att jag har också befunnit mig där i den längtan att få barn. Vi fick vårt 1a barn Melvin för 15 1/2 år sen och ville gärna ha ett syskon men det tog oss 11 år tills det syskonet kom. Vi har gått igenom utredningar, inseminationen, akupunktur, feng-shui m.m Men inget hjälpte och det fanns heller inga fel. En lång och kämpig kamp som till och med resulterade i en skilsmässa (som vi i och för sig ledsnade på och hittade tillbaka till varandra efter ett halvår) Men den lyckan som kom när jag väl sen blev gravid för 2a gången är obeskrivlig. Så jag vet hur det är att längta efter ett barn. Vilket gör det här ännu mer jobbigt. Jag önskar så att jag skulle känna känslor som “Om vi fått denna unika fantastiska gåva så ska vi glädjas och vara tacksamma över denna gåva”… bla bla bla. Men så känner jag inte. Jag vet att detta är totalt tabu att prata om sånna här känslor och att ens ha dem borde vara straffbart. Men det är mina känslor och jag måste få dem ur mig. Tänker att det kanske finns någon till som kanske befinner sig i denna känslostorm? (Förmodligen inte ha ha)

Men så vet jag ju vilka känslor som kommer komma sen när väl barnet är fött där i mars. Den totala blixtförälskelsen som fullständigt bara griper tag i en och man fullständigt svämmar över av lycka och stolthet. Den enorma kärlek som är så stark så den gör ont i bröstet. Alla de underbara år framöver av att vara mamma till ett 3e barn. Kommer bli magiskt det kommer det verkligen. Men nu fram till mars så får jag kämpa med att hålla skrattet vid liv. Jag har ju några månader på mig att “komma in i rätt känsloläge” så det är inget jag oroar mig för. Men just nu under graviditeten så trivs jag inte.

Har du känt samma tankar? Hur kom du ur dem? Skriv gärna en kommentar eller maila mig på mille@strongliving.se

Tack för att du läste!

Gravid nu i v 17 och magen växer.

Förra veckan när vi var i Marbella så var absolut en av höjdpunkterna att träna på Mikes Gym Marbella. Ivarjefall om ni frågar mig. Tyvär får ni ett annat svar om ni frågar resten av min familj.


Jag hade ordnat en härlig, äventyrlig, mysig liten familjeaktivitet som inkluderade hela familjen en tidig morgon. Jag hade lyckats få med hela familjen till att träna på en hinderbana. Så som jag beskrev det så var det några väggar att klättra upp för och lite armgångar. Typ sånt som är på utegymmen. Planen var att jag, Jocke och Melvin skulle turas om att ta hand om Charlie vid sidan av. 

-Jo de gillade idéen och var lite halv pepp ialla fall. Vi alla gillar ju att gå armgång och klättra upp för väggar. Tävlar om vem som är bäst (jag är alltid sämst)

Jag väckte familjen kl 06:45 på morgonen för att ta oss upp till bergen och Mikes Gym. Jag hade anmält oss till ett träningspass som heter “Saturday Slaughter”. 

När vi väl kom fram så möttes vi av ett gäng barbröstade spartanmän som gick och frustade likt tjurar samtidigt som de sparkade med fötterna i marken, precis som tjurar gör när de ska gå till attack. De var supervältränade och såg allmänt förbannade ut, de var liksom toktaggade inför träningspasset. Instruktören tittade på oss och undrade vad vi gjorde där. Melvin och Jocke vände om och gick mot bilen. Men icke då, min plan var att vi skulle träna och jag brukar ju få som jag vill. Detta var ju vår familjeaktivitet idag. Jag lyckades typ övertala instruktören att vi skulle sköta oss, träna hårt och inte vara ivägen.

Skräcken jag ser i min familjs ögon när jag meddelar Jocke och Melvin att vi visst ska vara med och att de här ilskna spartanmännen runtomkring är våra “träningskompisar”.

Det blir roligt säger jag och drar med Jocke till starten. Passet vi ska träna är indelat i 3 delar. Totalt ska vi ta oss igenom hela hinderbanan på totalt ca 100 hinder. Så brukar man normalt inte träna, utan oftast tränar man bara en del av dessa 3. Men just denna vecka så har dessa spartan män begärt att få ta sig runt just hela banan. På tid dessutom så det är bara att hänga på. Spartanmännen släpps iväg och vi, dvs jag och Jocke står ensamma kvar som 2 frågetecken, och får en genomgång av den del vi ska ta oss igenom. Upp och ner för ett stup över bildäck, genom stockar, upp för branta trappor och klättrandes i rep. Vi pratar en lutning på typ 45 grader. Sjukt brant.

-Easy ropar instruktören leende och sen gormar han “GOO” Å Jocke far iväg som en spartanman han också (fast skillnaden är att han har en vit T-shirt medans resten av spartanmännen har bar överkropp) Jag hänger på efter och ska erkänna att jag har svårt att hänga med i hans tempo. Bestämmer mig ändå för att köra i mitt tempo och lägga tävlingsnerverna åt sidan. Det tar ca 5 min så känner jag att jag är nära på att gå in i väggen så jag drar ner på tempot ytterligare och ser hur Jocke försvinner längre och längre bort från mig. Blir galet imponerad av honom och stolt över att min man är tuffast av dem alla. När jag har sista backen kvar så kommer jag ikapp Jocke, han är tom i blicken och är typ inte närvarande överhuvudtaget. Vi stapplar in tillsammans och ser att resten av gruppen är halvvägs genom del 2 redan. Jocke går som i en dvala och sätter sig och säger till Melvin att han får köra, vilket han vägrar. Så jag får ta mig igenom del 2 av banan själv. 

Efter att ha sprungit upp och ner för en brant med massa bildäck, trappor, stenar, dra i rep m.m i 20 min så skakade benen duktigt av mjölksyra. Men det var bara att tagga till och köra.

Den här delen var lite enklare konditionsmässigt. Här var det fokus på stora hinder och höga höjder. Balansera på linor, slänga sig utför ett stup hängandes i rep, klättra upp i höga nät och över kanten och sedan ner igen. Klättra över och under hinder. Armgång med hög fallhöjd. Ja en bana med mycket adrenalin helt enkelt. 

Inför del 3 så har Jocke fått tillbaka medvetandet och bestämmer sig för att hänga på. Det är combatzone dvs styrkedelen. En massa strongman delar som man skall klara och samtidigt en del funktionella träningsövningar som armhävningar hängandes i rep, boxjump, kasta sten över axeln, välta däck, kasta klot över nät, Burpees med vikt, chins m.m och alla dessa övningar skall göras i 5 repetioner. Lätt den roligaste delen på banan.

Jag var euforisk av lycka efteråt, Jocke var nu igen tom i blicken och inte närvarande längre. Melvin såg bara uttråkad ut och undrade varför vi var där? Jag babblade på i en monolog i typ 15 min om hur roligt vi har haft det och hur härligt det är att vi har hittat en träningsform som vi alla kan träna tillsammans. 

Jag fick aldrig riktigt ett svar eller ens ett nickande till min monolog. Konstigt det där hur vi uppskattar saker annorlunda. Jocke fick efter 3 timmar ur sig att detta var nog det värsta han har gjort i hela sitt liv, men att han var stolt och imponerad över att jag tog mig igenom hela hinderbanan och gjorde allt. Han sa faktiskt också att det var roligt (eller hörde jag bara det jag ville höra?)

Få se om jag får förtroende igen att någonsin arrangera en ny familjeaktivitet?

Finns det något mer magiskt än att upptäcka en ny plats än gåendes/joggandes i soluppgången längs med gatorna/stranden? Att liksom ge sig ut när det precis börjar ljusna och sedan få ta del av soluppgången och även tystnaden i en ny stad? Att få känna in stadens stjäl innan den vaknar till liv, att se ljuset träffa stadssilhuetten och långsamt ju mer tiden går även se fler och fler människor i rörelse? Jag har mina bästa reseminnen från just dessa stunder. Det är en vana som jag alltid gör när jag är ute och reser.

Imorse ställde jag kl på 07:15. Hade kollat i en väderapp att solen skulle gå upp kl 07:32. Så jag beräknade att jag skulle befinna mig nere på strandpromenaden precis när solen skulle börja synas bortanför horisonten. Å mycket riktigt, den kom där stigandes.

Förra året bodde jag här i samma område och gick en morgonpromenad just på denna strandpromenad i 17 dagar i rad. I år bor jag bara här i 7 dagar MEN detta år joggar jag.  Så tänker ta joggingrundor här nu varje dag, inte för att jag måste, inte för att det är ett krav eller träning utan för att det ger mig så mycket energi, lugn, minnen, ro och glädje.  Jag springer i ett långsamt tempo och bara njuter, tar in allt som finns runtomkring mig som dofter, ljud, syner och samtidigt ler jag glatt åt mötande människor.

Det finns så otroligt mycket att se och upptäcka och jag kan se så mkt mer om jag springer än om jag går, kommer liksom längre bort.

När jag kom hem och väckte familjen så satte vi oss på vår fantastiska takterrass och åt frukost innan vi gick ner till poolen för att bada lite.

Vi badade i typ 1 timme sen blev vi rastlösa. Så vi åkte in till Marbella gamla stad och strosade i gränderna och åt sedan en lunch.

Sen drog vi vidare till Puerto Banus för att strosa runt ännu mer. Nu tittade vi på lyxbåtar och lyxbilar. 

Framåt kvällen och efter middagen vid 20 tiden så gick vi ner till stranden lite och tog en sväng på strandpromenaden. Att det är en temp på 29 grader i luften så här dags gör ju absolut ingenting. 

Men att vara här på denna strandpromenad just denna dag tillsammans med min familj gör att jag känner en sådan otrolig lycka och tacksamhet över att kunna göra saker som gör mig lycklig. För visst blir man assugen på att också ha ett liv där man kan ha en lyxyacht med en Lamborghini i hanm på sitt sommarställe Marbella. Men “hallå verkligheten kallar” Inte är väl alla dessa människor med deras prylar ett bevis på att de är lyckligare än jag just nu? Helt omöjligt. Jag är på riktigt lycklig och tacksam för allt jag har i mitt liv. Jag skapar varje dag så att jag ska känna och leva lyckligt och har lyckats riktgt bra fram tills nu.

Mitt liv är lååååångt ifrån perfekt, men så nära total lycka jag kan komma! Det är det enda jag behöver!

Nu väntar ett par magiska dagar här där jag ska njuta av min familj samt härlig träning och underbar miljö.

Jag har ganska nyligen börjat springa mycket. Från ingenstans och från ingenting till typ 3 mil per vecka. Jag får mycket frågor om hur jag springer, hur jag blivit så snabb, hur jag orkar springa så långt, hur jag gör, vilket program jag kör, hur många intervaller osv osv. Här är min historia.

Jag har alltid ogillat att springa. Jag har liksom aldrig fattat grejen. Många har sagt att det är så härligt, så avkopplande….. Äääää vadå avkopplande??? Själv springer jag som en klumpig elefant med korta tunga hårda steg som slår ner i marken så det bildas vibrationer i marken under mig. Andningen ska vi inte prata om den har varit så tung och ansträngande att jag mest frustat som en brunstig ko eller nåt. Med tungan hängandes utanför munnen har jag ändå gett mig fan på att fortsätta att springa och då har jag vart tvungen att pusha mig själv ordentligt. Dvs jag pratar till mig själv medans jag springer (ja det låter utåt, jag springer ju alltid själv i skogen. Så ingen hör mig)

-Kom igen Mille du klarar det, sen har jag svarat mig själv genom att frusta tillbaka “Fy fan” “jag dör” Fortsatt peppat: -Kom igen bara bort till lyktstolpen, till bänken, till backen, upp för backen, fram till skylten, lite till, det är enkelt, du klarar det, kom igen osv osv.

Den här dialogen med mig själv har jag liksom alltid haft och den har alltid tärt på mig. Så jag skulle nog säga att jag inte har orkat löpningen just rent mentalt snarare än fysiskt. Jag har med livet som insats och på gränsen till döden lyckats ta mig igenom några enstaka rundor på 5 km. Eftersom löpningen alltid varit så jobbig så har jag aldrig fått in en kontinuitet i den eller ej heller prioriterat att bli bättre i den.

MEN nu idag springer jag liksom 2 mil utan några större problem. Eller ja klart att det är jobbigt men det knäcker mig inte. Å ja det är till och med lite avkopplande att springa. Jag kan springa 2 mil utan större ansträngning och andas i ett lugnt behagligt tempo. Jag har även sprungit 1 mil på 48 min. Så vad hände?

Träningshistorian om 1a halvåret 2017

Om vi börjar så här, jag har ju i många år tränat tung styrketräning och tävlat i Body Fitness. Vilket har gett mig mycket muskler men även en otroligt stel och orörlig kropp som började sluta fungera i det vardagliga livet. Jag fick ont, kunde inte röra mig fullt ut och kunde inte använda mina muskler till någonting annat än att lyfta tunga vikter. Jag var liksom inte råstark och hade problem att lyfta möbler och liknande. Varför? För jag har bara tränat på ett och samma sätt och då fick jag noll funktionalitet i kroppen. Detta blev glasklart för mig i december förra året (2016) så jag bestämde mig för att ändra på det. Jag började träna crossfit, 3D-Träning, yoga, rörlighetsträning och kampsport. Allt för att få en både rörligare, starkare och smidigare kropp. Å vilka framgångar detta har gett mig. Folk frågar mig om jag gått ner i vikt, om jag ska tävla igen då jag kommit i bättre form. Sanningen är att jag inte gått ner ett endast gram. Samma vikt på vågen men en helt annan kroppssammansättning. Jag byggde en mer atletisk kropp som är både starkare, rörligare, uthålligare och framförallt mer funktionell i vardagen.

Jag kände mig i våras stark inifrån och ut, jag kunde röra mig, jag hade ett fantastiskt flow i träningen och då bestämde jag mig en dag för att bara springa 1 mil. Jag sa till Jocke att nu springer jag 1 mil bort sen ringer jag å då får du komma och hämta mig. Denna dag var den 6e maj och jag sprang då 1 mil på 50 min. Kroppen kändes bra och inte sliten, så jag bestämde att jag skulle springa 1 mil varje vecka tills det inte kändes bra längre. Detta körde jag på vecka för vecka och den 6 juni så var det ett lokalt springlopp här på Ingarö, paradisloppet. Jag ställde upp i mitt livs först springlopp och sprang 1 mil och lyckades komma på en 4e plats. Här började jag känna mig oslagbar. Jag kände att jag var ganska duktig på att springa och tänkte att jag skulle testa att springa både längre och snabbare. Fram tills den 6e juni så bara sprang jag utan plan eller prestationskrav. Det varven vinst bara att lyckas springa 1 mil utan att dö. Jag sprang veckan efter 1,5 mil och då knäckte jag milen på 48 min och sen fortsatte jag bara 5 km till. Här fick jag hybris och fick för mig att börja sätta upp en plan att springa efter och då måste jag ha ett mål. Så jag har bestämmt mig för att springa lidingöloppet på 3 mil. 

Träningsupplägget:

Jag kommer inte att springa mer än 2 mil då det är fruktansvärt tråkigt att vara ute och springa i 2 timmar. Att springa nu när det är varmt skaver även på lår och armar, vilket är fruktansvärt smärtsamt att springa med. (Kanske har att göra med att jag inte ver de perfekta kläderna ännu. Linne å korta shorts är inte rätt iallafall). 

Oftast så springer jag 3 ggr per vecka och då i etapper fördelat på 8 km, 8 km och 14-16 km. Varannan vecka springer jag 2 mil istället för 14-16 km. Jag ska nu även byta bort en 8 km runda till en intervallträning i backe/trappa.

Innan mitt långpass så brukar jag köra lite rörlighetsträning ex i form av yoga i ca 15 min för att förbereda kroppen för rörelse och skapa rörlighet i lederna. 

Jag tillåter inga negativa tankar utan  visualiserar löpningen som en härlig upplevelse och medans jag springer så fokuserar jag på naturen, musiken eller ljudboken. Jag har slutat att peppa mig själv, jag har slutat att fokusera på hur jobbigt det är. Jag springer med en känsla av lätthet och tackar mig själv varje gång att jag har möjligheten att springa i en så vacker natur. Jag ser till att ladda löpningen med positiva känslor både innan, under och efter passet. Jag är helt hundra på att det är just på grund av att jag lyckats kontrollera mina tankar och därmed känslor som gör att jag kan springa så som jag gör idag med lätthet. Plus att jag har en riktigt bra grundstryka och muskelvolym som jag har lärt mig att använda på ett bättre sätt än när jag endast gymmade. Tidigare så hade jag själv laddat löpningsträning med negativa tankar och känslor så inte konstigt att det var överjävligt att springa då. Den 6e maj då jag bestämde mig för att springa milen så hade jag en positiv känsla i kroppen och jag bara bestämde mig utan att tänka efter. Som sagt jag hade ett himla bra flow i träningen då så tankar och känslor var positiva.

Allt sitter i huvudet, du styr allt med dina tankar och därmed även dina känslor. Tro på dig själv, trappa upp träningen eller öka farten successivt och fokusera på bra tankar så ska du se att du når framgång. Skapa ett mål och sätt en träningsplan efter målet sen är det bara att köra.

Jag menar verkligen att om jag kan så kan alla! Vi alla startar någonstans.

Happy Run!