Lyckan att genomföra en tävling på Luciapokalen

Det bästa med att kliva av scenen nere i Lund på Decembercupen var just känslan att veta att jag kommer att få kliva upp på scen igen exakt 1 vecka senare.

1 st tävling är ingenting, men den 1a tävlingen är alltid den 1a tävlingen och inget går nog att jämföra med den 1a tävlingen. Det är så mycket som är nytt, så mycket man bara börjar att älska.

När jag kom ner till Göteborg (förra fredagen) så var jag sjukt nervös. Hur skulle allt gå nu, plötsligt visste jag ju hur allt skulle vara och då blev jag nervös, jättenervös!
Men som tur var så hade jag ju min rutinerade backstagecoach med, min kära man som lugnt lugnade ner mig.
Men så fanns även den där känslan när man har för mkt energi, för mycket nervositet och det började bli svårt att bara vara. Jag gick igenom allt i mitt huvud, när skulle maten intas och hur mycket, hur lång tid var det kvar till inregistrering och när skulle jag gå och ta 1a lagret färg? Jag ville bara sätta igång och börja preppa mig.
Jag gick direkt bort och tog 1a lagret färg, för att sedan registrera in mig.

Å när jag kommer nära “färgrummet” och känner doften av färgen så taggar jag till. Jag blev tokladdad och känslan av lycka och tävling infinner sig.

Att stå här i kön och vänta på att spraytannas är superhärligt. Jag har lärt känna många fina härliga och underbara nya vänner under dessa 2 helger och just här i området där man spraytannas. Det är något alldeles speciellt med och kring tanningområdet.

Man är här så lång tid varje gång, man köar (40-60 min) sprayas och torkar (20 min) och detta gör man totalt 3 ggr.
Alla berättar om sin resa fram till tävling och allas resor och dieter är alla lika fantastiska. Man glädjs så oerhört mycket åt varandras framgångar. Man delar samma känslor. Då vi alla som står här har extremt få egna vänner i vår närhet som har/går igenom hela den här resan med att bygga sin kropp och sedan dieta ned den och bli hård och sen gå upp på en scen för att bli bedömd hur väl man har lyckats ta dig i form. Det är extremt på alla sätt och vis. Men atleterna är så långt ifrån extrema man kan komma.
De/vi är ödmjuka men stolta, vi glädjs oerhört åt varandras framgångar, vi skrattar och berömmer varandra. Det är en så fantastisk känsla mellan alla atleter. Man blir bästa vänner med sina konkurrenter och alla är bara glada. Det haglar av beröm och ” vad fin du är” “vilken fin fysik” “vilken fin bikini” “vad din du är i håret” m.m OCH alla dessa kommentarer och beröm kommer verkligen från hjärtat. Helt fantastiskt och en sådan enorm egoboost.

Jag har svårt att sluta titta på mig själv i spegeln när jag förvandlas till tävlingsredo. Att bli brun, hård i kroppen, sminkad, preppad på alla sätt. Det är svårt att känna igen sig själv och det är så extremt mycket som sker med kropp och utseende de sista 48 timmarna. Jag blir så sjukt jäkla stolt och impad av mig själv. Tittar i spegeln och gillar verkligen det jag ser. Blir galet förälskad i mig själv faktiskt.

Formen checkas hela tiden och efter varje Formcheck avgörs vad och hur jag skall äta (dricka gör man inte för vätskan skall ut ur kroppen, allt för att bli så hård som möjligt)

Formen känns bra, hårdare denna veckan än förra. Hur är det möjligt att formtoppa på 1 vecka?
Kroppen är fantastisk.

När det blir lördag så är jag så laddad. Känner att jag är i mitt livs form, känner mig så jäkla snygg, kan rutinerna, vet hur jag ska ladda på för att få lite mer fyllighet i musklerna i jämförelse mot Decembercupen. Jag är redo!
Ok visst det är min 2a tävling men bara 1 vecka efter min 1a. Så allt är ungefär lika.

Bakom scenen är det en härlig underbar känsla och jag mår så bra, är så lycklig kan inte sluta le. Jag inser hur mycket jag älskar allt det här runt om tävlandet, alla människor och mig själv. Att se och känna mig i min absolut bästa form i mitt absolut finaste jag, att strax få kliva upp på scen och visa upp mitt resultat av alla timmar jag lagt på gymmet, resultatet av att följa en extremt hård diet i 15 veckor, resultatet av min passion! Den känslan är magisk.

Jag ler och börjar ladda på med riskakor och Nutella, känner hur sockret och kolhydraterna fyller upp min kropp, musklerna sväller och blodet rusar. Jag pumpar upp musklerna med hjälp av ett gummiband, sätter på mig klackarna, läppglanset och ber Tove checka av att bikinin sitter.

Jag ryser, stannar upp några sekunder sluter ögonen och tar in allt. Lyssnar på ljudet, hantlar slår mot varandra, klackarna som trampar i golvet, sorlet av alla taggade, glada, nervösa människor backstage, luktar, känner doften av liniment, hårspray, nutella, färg, gummiband. Öppnar ögonen ser mig omkring och bara finner lugnet. Nu så är det dags att ge sig av mot scenen. Jag är fylld av känslor men känslorna ökar ju närmre scenen jag kommer.
Jag är så enormt stolt över att stå här, över min prestation, jag ångrar inte en minut att jag valde att satsa på detta. För visst har det varit tufft, mycket tuffare än jag någonsin trott. Men nu vet jag att det är så värt allt slit, alla uppoffringar om man vill säga så. Jag känner att jag har gjort allt, att jag inte kunnat vara i bättre form än jag är i just nu.

När jag står bakom scenen så står jag bakom en tjej som är så nervös, hon skakar. Jag lägger en hand på hennes axel och säger, “lycka till du är jättefin. Nu går vi ut och strålar och har roligt!”
Då hör jag från högtalaren “nr 105 Mille Jagenus”. Hjärtat slår hårt, jag känner adrenalinet, känner hur blodet rusar och pumpas runt i min kropp, och jag kliver ut på scen. Känner mig självsäker och sätter klackarna i golvet bestämt men mjukt. Går fram till linen där jag ska stå. Känner att denna scen är så enormt mycket större. Jag bländas återigen av strålkastare, känner värmen från strålkastarna. Men jag ser publiken. Tittar ut till höger, hör en röst “snyggt Mille” det är Lotta. Jag ser en tjej som sitter där, som jag känner och som hejar på mig. My good i detta ögonblick så håller jag på att spricka av både glädje och stolthet. Jag spänner på benen och tänker att nu jäklar spänner jag tills jag ramlar ihop om det krävs. Hör får vänster sida “bra Mille” rakt framifrån uppe “heja Mille” osv osv
Jag inser att det sitter ett 20 tal personer där som hejar på mig. Jag vill bara skrika och gråta samtidigt. Jag har nog aldrig varit lyckligare än just här och nu.
Speakern säger “kvartsvändning till höger tjejer” och jag vrider runt intar position efter position. Benen skakar men jag håller dem spända.
Hela jag skakar och det enda som jag tänker är att hålla benen spända. Jag är så torr i munnen och då törstig ( har ju inte druckit något på snart 36 timmar. Hoppas att jag ska klara mig från att krampa i benen, men jag ger inte upp nu bara fortsätter att spänns benen, det börjar bli tungt och svårt att spänna kroppen. Jag hinner tänka att snart är detta ögonblick över. Jag tar ett försiktigt andetag (kan inte ta förstora andetag då blir magen stor) men jag tar in allt i ett försiktigt djupt andetag. Tar in dofterna från svetten, färgen, gummimattan som är på scenen, känner en doft av damm från strålkastarna, lite parfym och. Såklart liniment. Jag tar in ljudet, det hejas på bra från publiken, speakern Linnea pratar på, jag hör tjejerna bredvid mig hör hur ansträngt de andas, jag hör mitt hjärta dunka och blodet rusa i kroppen. Jag tittar mig omkring ordentligt, ser inga specifika personer, men ser att det sitter massa människor längs flera rader där i publken, jag ser hur fina mina medtävlande (konkurrenter) är, jag glädjs åt dem. Jag glädjs åt mig själv och tar in alla känslor och det blir nästan lite övermäktigt. Jag låter mig fyllas av stolthet och glädje och Går av scen efter 15 min och är bokstavligt talat hög på livet!

Jag gick inte vidare till final denna omgång heller. MEN mitt mål har hela tiden vart att bara komma upp på scen och väl där har målet varit att få känna mig nöjd, att känna att jag lyckades med något stort och fantastiskt, jag ville känna mig stolt, glad och nöjd. OCH det gjorde jag verkligen.
Det 15 st tjejer under -158 cm som lyckats ta sig hit, som lyckats ta sig i denna form och våga stå hör på scen i en liten bikini. Det är ju en fantastisk prestation!

Blickar jag tillbaka så inser jag än mer vilket resultat och vilken prestation jag åstadkommit.
Här är jämförelse från februari i år mot november i år. -12 kg och lite mer muskler.

JAG har inte bara presterat på en tävling, jag har startat ett helt nytt liv. Jag skall fortsätta att utveckla min fysik och siktar på en bättre fysik till Luciapokalen 2015 igen!

JAG ÄLSKAR DET HÄR!

Jag drömmer inga drömmar längre, jag lever min dröm!!!