Träningen är njutning. Kärlek. Närhet till mig själv.

Jag läste ett helt fantastiskt bra skriver blogginlägg nyss, skrivet av Em Eriksson. Det var så bra skrivet så jag kopierar det rakt av. Så spot on på hur jag också känner för träning.

Ett urdrag ur Em Erikssons blogginlägg…

Träningen är njutning. Kärlek. Närhet till mig själv. Ett sätt att lära känna mig själv. Jag är en upptäcksresande på gymmet som testar gränser och utmanar mig själv. Jag tror på att såväl kroppen som sinnet (kanske framförallt sinnet?!) mår bra av att sättas på prov. Jag tror på utveckling genom utmaning. Jag tror att vi alla är kapabla till så mycket mer än vi själva tror, ser eller förstår. Och om vi inte letar efter gränsen och tar den som en motståndare så vet vi heller inte vilka ronder vi äger och vilka matcher vi kan vinna. Men smärtan är en allierad. Mjölksyran, kontakten, trycket, pumpet. Det är en vän jag söker reda på och tampas med. Gång på gång. Det är inte en fiende att besegra utan en vän att strida tillsammans med. Så jag tror det finns en positiv smärta. En god smärta. Den är då självvald och den är kontrollerad. Den tar inte över, den är inte ångestladdad, den skrämmer mig inte och den får mig inte att ta till själv- skadligt beteende. Men för att uppnå något stort måste vi möta något stort. Något större än oss själv för att kunna växa.  Så. Jag tror det finns en god smärta.

Men jag fortsätter återkomma till det kärleksfulla i träningen. För det är det. Jag är hård mot min kropp. Behandlar den ofta som ett barn. Ett litet barn som inte alltid behöver så mycket pedagogiska förklaringar och det är inte alltid lönt att argumentera utan ibland är det bara ett “därför” som gäller. En fast och styrande hand, fortfarande vänlig, men absolut den handen som har kontrollen och som är överordnar och bestämmer.

Läs vidare hela inlägget här