Mini Fotboll

Jag å sonen (9 år) har precis kört en match i minifotboll hemma i vardagsrummet. En liten liten mjuk fotboll hittade vi (en nyckelring från början) först till 10 mål var det som gällde.

Jag tog ledningen från start 1-0 till mamma, sjukt nöjd.
Sonen kvitterade strax därpå. 1-1.
Sen körde vi på i en jämn match upp till 8-6 till mig. Då kände jag att matchen var avgjord och segern var min. Sonen (Melvin) kvitterar raskt till 8-7, och igen till 8-8.
Oops lika igen och så nära seger men ändå så långt ifrån.
Kampen hårdnar till och Melvin begär Time out!!!
-Time out, på riktigt varför då?? Vi har ju inga att snacka med??
Plötsligt sa han ok nu kör vi.
-Ha ha tänkte jag, han inser att jag vinner. 8-9 han tar ledningen strax därpå. Jag taggar till och inser allvaret. Nu måste jag kämpa.
9-9 jag satte den. Sista målet vinner. Stämningen är på topp och ingen skrattar längre. Stundens allvar. Melvin taggar till och skjuter…. i ribban.
-Puhhh det var nära. Jag får bollen skjuter…. i ribban jag med, surt!!!
Melvin tar blixtsnabbt bollen och skjuter… rätt i mål. 9-10, jag är besegrad!!!!! Vi tackar för en god match.

Jag ställer mig frågan:
-Hur kunde han vinna, jag som ägde nästan hela matchen???
Och det är väl just det, att aldrig sluta kämpa. Att hela tiden tänka och fokusera på målet och att vinna.

Denna match gav mig otroligt med lärdom och motivation. Ska aldrig glömma denna känsla.